Ekeroth: ”Om de bara hade lyssnat…”

Annons

LEDARE. Att situationen i Sverige kommer att bli värre innan den blir bättre var aldrig någon högoddsare. Efter decennier av vanstyre, främst från Socialdemokraterna men såklart även under Reinfeldt-åren, kommer det att ta lång tid att vända skutan Sverige. Men om de andra partierna hade lyssnat på mina förslag som nu har 10-12 år på nacken skulle det ha sett radikalt annorlunda ut idag.

Gängkriminaliteten har blossat upp igen för alla att beskåda, denna gång i Stockholm. Som alla vet, men många låtsas som annat, är det ett strikt importerat problem. Hade vi inte tagit hit dem hade vi inte haft problemen. Det är såklart inget nytt, allra minst för Samnytts läsare. Den långsiktiga lösningen är givetvis att upphäva medborgarskap och utvisa ett mycket stort antal. Troligen uppemot en miljon personer som egentligen inte borde vara här och som Sverige skulle varit bättre utan. Men den diskussionen har jag tagit tidigare och behöver inte upprepa här och nu. Dessutom finns det dessvärre inget politiskt stöd för att få ut alla dessa personer.

Men vad som finns är ett växande, om än sent, stöd för skärpt kriminalpolitik. Igår presenterade regeringen under en pressträff med SD ett så kallat gängpaket. Det finns en del bra förslag där, till exempel nya regler kring sekretess mellan myndigheter så det blir lättare att utreda brott. Det är bra, men det var samtidigt ett förslag jag la för över 10 år sedan. De pratade även om hårdare straff för våldsamma gänguppgörelser, liksom straffskärpningar för flera brott och lättare att häkta. Helt ok förslag, men när man tittar på dem inser man samtidigt att det faktiskt är på tok för lite.

Exakt hur mycket hårdare straff framgår inte, men exempelvis att presumtionen om häktning vid misstanke om brott sänks från minimistraff 2 år till minimistraff 1,5 år är bra. Det kommer dock bara att göra skillnad på marginalen. Det är såklart oerhört mycket bättre än om Socialdemokraterna fortfarande hade varit vid makten, men trots det framstår förslagen och åtgärderna hittills som alltför försiktiga.

Rejält omtag

Liksom på migrationsområdet behöver kriminalpolitiken också få ett ”paradigmskifte”. Det har hittills inte skett och inte heller verkar det vara ambitionen. Christoffer Dulny, tidigare min politiska sekreterare i riksdagen, uppmärksammade på Twitter häromdagen de förslag för att bekämpa organiserad brottslighet som jag la första gången år 2012:

Han konstaterar att man där missade ett tillfälle och dessutom att media och de andra partierna alla ”förnekade, förteg, fördömde och förlöjligade.”

Det är svårt att ens kalla det ett systemmisslyckande då samtliga aktörer drog åt samma håll: förneka, förtiga, fördöma och förlöjliga. Minns en debatt där nuvarande liberalledare Johan Pehrsson kallade Kent för hjärtlös.
Nuvarande integrationsminister f.ö.

— Chris (@chris_af_VP) January 10, 2023

Jag håller, föga förvånande, med honom. Jag varnade dem, jag la långtgående förslag som skulle gjort verklig skillnad. Nu börjar de tassa lite åt det hållet, men alltså fortfarande alltför mjäkigt. Låt mig gå igenom några av de förslag som ingick.

DIKO

Det viktigaste var införandet av ett nytt brott, det som jag kallade ”Deltagande i Kriminell Organisation” – DIKO. Det centrala i förslaget handlade om om att införa möjligheten att åtala och fälla en person utan att denna behöver bindas vid ett specifikt brott. Istället ska det, i fall av organiserad brottslighet, kunna räcka med att personen i fråga uppvisar ett kriminellt mönster av deltagande i en kriminell organisation eller nätverk (DIKO-brott). Inspirationen hämtade jag från USA som har liknande ”rico”-lagar. Enligt uppgifter som framkommit från den amerikanska kongressens utredningstjänst utgör RICO den enskilt viktigaste lagen i USA rörande bekämpande av organiserad brottslighet.

Jag ansåg att miniminivån på straffvärdet ska vara mycket högt, kanske minst åtta år, och maxstraffet för grovt DIKO kunna ge riktigt livstidsstraff. Vidare skulle villkorlig frigivning inte tillämpas. Utvisning efter avtjänat straff skulle göras obligatoriskt om den dömda är utländsk medborgare.

Bara detta lagförslag skulle ha gjort väldigt stor skillnad i Sverige. Dessutom har jag sedan tidigare lagt som förslag att de som dömts till utvisning, men där hemlandet inte tar emot dem, ska sitta inlåsta i Sverige tills att utvisning kan ske eller de lämnar självmant.

Utöver det hade jag förslag om vittnesskydd, nolltolerans mot övergrepp i rättssak, kronvittnessystem, anonyma vittnen (som nuvarande regering nu utreder) och större möjlighet att beslagta de kriminellas tillgångar. Men även kraftigt utökade befogenheter för rättsväsendet när det gäller avlyssning. Jag skrev:

Dessa rekvisit bör ha innebörden att hemliga tvångsmedel får användas utan villkor rörande straff, straffvärde, misstankegrad och vikt för utredningen för att utreda DIKO-brott. Vidare bör alternativa rekvisit tilläggas i de lagrum som reglerar användning av överskottsinformation. Dessa bör ha innebörden att all överskottsinformation om samtliga brott som kan kopplas till DIKO får användas för utredning och bevisning. 

Det var ett paket med åtgärder som, om de hade utretts och specificerats i lag, högst troligen skulle gjort enorm skillnad, inte minst i samband med mina andra förslag om utvisning och indragna medborgarskap. Dessutom har jag föreslagit sänkt straffrättsålder till 13 år, men idag behövs nog mer än det – tolv eller kanske till och med elva år med tanke på utvecklingen.

Avgörande skillnad

Som ni ser är detta, än idag, förslag som är långtgående. Den nya regeringen vidtar bra förändringar, men jag befarar att de kommer göra liten skillnad, sett i ljuset av de enorma problem vi idag har med den invandrade gängbrottsligheten. Som jag ofta framhåller behövs ”alexanderhugg” på många olika ställen i Sverige. Konservativa skulle hävda att man ska skynda långsamt och inte göra för stora förändringar och det stämmer kanske i ett samhälle på rätt väg, men inte i det samhälle vi har i Sverige idag.

Jag tror det går att göra avgörande skillnad på relativt kort tid om man har makten. Men det krävs att man vågar gå utanför ramarna. Att man blir en förändrare istället för en förvaltare. Att man struntar i kritik från ”djupa staten” och dess institutioner, framförallt den väntade kritiken från våra kära jurister som helst hade haft makten på egen hand.

Men oftast är även de vid makten förvaltare, och det gäller garanterat moderater och kristdemokrater, som ju vaggats in i rollen som förvaltare (av det sossarna bestämt). Sverigedemokraterna har fortfarande mer av förändrar-mentaliteten, men är såklart bundna av Tidö-samarbetet.

Oavsett går det att göra mer och snabbare – det handlar bara om att våga och vilja som så ofta här i världen.

Annons