Det är tungt nog att få en cancerdiagnos och att genomgå plågsamma behandlingar. Ska man dessutom behöva träna? Forskningsstudier visar att det är en god idé.
Anders Södergård var bara 25 år när han diagnosticerades med hjärntumör.
Foto: Ari LuostarinenHelene Rundqvist forskar om träning vid cancer på Karolinska institutet.
Foto: Stefan Zimmerman”Alltför höga mål sänker bara motivationen, sätt hellre ribban lägre än vad du tror att du fixar”, är Anders Södergårds träningsråd.
Foto: Ari LuostarinenNär Anders Södergård som 25-åring vaknade ur narkosen efter hjärntumörsoperationen 2006 var han halvsidigt förlamad och hade talsvårigheter. Det hade inte gått att operera bort hela tumören, som var stor som en limefrukt. Han har fortfarande kvar en del av tumören, men den har varit oförändrad sedan operationen.
När vi ses en av sommarens varmaste dagar i Stockholms city för intervju och fotografering är han klädd i shorts och frågar om det passar sig på bild. Valet av kläder har fler syften än att ge svalka. Den blottade tatueringen på vaden är nämligen en del av hans historia. På vänster ben är ”Invictus” tatuerat i svart bläck med bokstaven ”c”, som i cancer, i rött.