Saariaho låter våldets fasor klinga ut i försoning

Våld och hämnd men också moderskap och hopp är teman i Kaija Saariahos opera ”Adriana Mater”. På Norrlandsoperan gör fyra solister gripande porträtt och orkestern lockar fram skinande obehag.

Musiken är ett öppet sår i Kaija Saariahos opera ”Adriana Mater” från 2006. Hon är en av de främsta samtida operatonsättarna, belönad med Polarpriset 2013, och genom Norrlandsoperans premiär spelas hon för första gången på en svensk operascen. Det är svart som natten – och bländande i poetiskt ljus.

Partituret är obönhörligt. Disperato. Furioso. Con ultima forza. Mot ett markerat bultande i de starkast tänkbara nyanserna och körens upprepade ”nej” sker en våldtäkt.

Berättelsen, ett kammarspel av antik magnitud av den fransk-libanesiske författaren Amin Maalouf, låter kriget bli skådeplats för en studie i mänskligt mörker. Det handlar om våld, hat och hämnd, men också om moderskap och hopp.

Det hela utspelar sig i ett krigsdrabbat land. Den unga Adriana våldtas av Tsargo, en bybo som blivit soldat och som tränger sig på Adriana under hot om De Andra. Adriana blir gravid och behåller barnet, trots systern Refkas protest. Sjutton år senare får sonen Yonas veta sanningen om sin far och beslutar sig för att döda honom. Han förmår dock inte och återvänder till Adriana, som i tacksamhet över att sonen inte blev mördare utbrister: ”Vi är inte hämnade, men vi är räddade”. 

Norrlandsoperans orkester attackerar med skärande tyngd och brännande dissonanser. Den är förstärkt med en stor, ständigt upptagen slagverkssektion som till synes tagit den antika körens plats och är placerad i fyra öar på scenen. Norrlandsoperans kör, i sin tur, har liksom uppgått i orkesterklangen och imponerar med ekon och suggestiva stämningar.

Operan blir till ritual där den enskilda tragedin får biblisk resonans i Adrianas återkommande fråga om sonen blir en Kain eller Abel, vars historia gestaltas i drömsekvenser. Scenrummet är hugget ur mörkret i grått och guld. Verkets drömska sida understryks med fint ljusspel, som tillsammans med lyhörd regi bildar scenisk helhet.

I orkesterdiket vrider sig isande träblås mot pulserande klanger och enträgna disharmonier. Melodifragment uppstår men kan inte frigöra sig ur den klangliga dimman. Dirigenten Ville Matvejeff lockar fram precisa färger och stämningar och förmår belysa detaljer i skinande obehag.

De fyra solisterna gör alla gripande porträtt. Emma Sventelius är mästerlig som Adriana med vacker, bottnad klanglig pondus. Systern Refkas ängslighet gestaltas med vokal virtuositet av Hege Gustava Tjønn. Jonah Spungin skänker med sin lyriska baryton mänskliga konturer åt Tsargo och Yonas hetsighet ges skärpa av Joshua Owen Mills säkra tenorklang.

Trots orkesterns storlek klingar de mest brutala urladdningarna en aning återhållet – större kontraster mellan det allra skiraste drömda och det mest rasande råa hade kunnat blottas. Starkast drabbar de nästan statiska stunder där Saariahos klanger tunnas ut och den kännetecknande mystiken tätnar.

I sitt utforskande av våld, hat och krig är ”Adriana Mater” inte bara högaktuell utan tragiskt tidlös. Men den kvardröjande klangen när premiärjublet lagt sig är försoningens. Modern Adriana lägger huvudet mot sonens axel. Operan blir, genom att vara en av alla berättelser om våldets fasor, samtidigt en del av hoppet.