logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo
o
q
y
Nothing found
ICO
starBookmark: Tag Tag Tag Tag Tag
Sweden

Aagårds och Kazmierskas dödförklaring av popkulturen är en medelålderskris i bokform

Natalia Kazmierska och Martin Aagård har rest en gravsten över popkulturen. Men är deras dödförklaring ett resultat av att de ser den egna gravstenen vid horisonten? Jag återkommer till det.

Tesen i ”Popkulturens död” är inte krångligare än att den ryms i titeln. Det äkta paret Natalia Kazmierska och Martin Aagård slår fast att popkulturen har avlidit, saknad av ingen, och försöker bevisa detta genom åtta essäer om ämnen som dokusåpor, skvallerkulturen, shoppinggallerior och nättroll. En spridd hagelskottssvärm som får in några träffar men där det mesta missar målet.

I premissen finns det en intressant tanke om att det inte var ”finkulturen” som var utrotningshotad, som vi länge har trott medan poprecensioner tog över på kultursidorna, utan populärkulturen. Åtminstone populärkulturen som en subversiv kraft, ty det är så författarna definierar populärkultur. Den zombie med influencer-läppar, Trump-hår och Kardashian-rumpa som fortfarande vandrar omkring är inte popkultur utan underhållning, en helt annan sak.

Läs mer: Fler recensioner av facklitteratur finns att läsa här

Läs mer: Fler krönikor och kommentarer av Kristian Ekenberg

Martin Aagård och Natalia Kazmierska dödförklarar popkulturen i en ny bok. Bild: Jessica Segerberg
Martin Aagård och Natalia Kazmierska dödförklarar popkulturen i en ny bok. Bild: Jessica Segerberg

De har för all del argument som är svåra att bestrida, som hur frapperande många av popkulturens främsta företrädare i dag kommer från privilegierade bakgrunder med elitutbildningar. Popkulturen som något som växer från gräsrötterna har dränkts med växtgift av ett samhällsskikt som alltid har kontrollerat ekonomin, usurperat subkulturer på samma sätt som små företag köps upp.

Men det finns också så mycket att skaka på huvudet åt. De vrider sina teser tills de får fusilliform, pressar fakta så att teorierna ska passa. Ett sådant exempel är när de argumenterar för hur medelklassen tagit över svensk popmusik, och för att slå ner den testen ordentligt i brädan måste de göra om arbetarklassbandet Kent från Eskilstuna till medelklasswannabes.

För Kazmierska och Aagård är det medelklassen som har förstört popkulturen, men mina främsta invändningar mot deras tesdrivande är just hur de definierar arbetarklassen. De har en väldigt medelklassig bild av arbetarklassen, som i deras värld är en stökig och omstörtande kraft. Den skötsamma arbetarklassen tycks inte existera i deras värld.

Kim Kardashian nämns som en av popkulturens förstörare. Bild: TT
Kim Kardashian nämns som en av popkulturens förstörare. Bild: TT

En annan gång som jag, bokstavligen, skakar på huvudet under läsningen är när de argumenterar för att underklassen under millenniets första decennium ägde dokusåporna. Verkligen? Underklassen må ha fått en ny möjlighet att synas i offentligheten, men det var fortfarande tv-bolagens aktieägare som tjänade de stora pengarna.

Ett annat sådant huvudskakarpåstående: ”Popkulturens viktigaste egenskap var att den var tillgänglig för alla. Den var en masskultur, till stora delar gratis.”

Jag vet inte hur det var för dem, men en av anledningarna till att jag själv började läsa betydligt fler böcker än vad jag såg konserter, var att böckerna fanns gratis att låna på biblioteket.

Popkulturen ser inte ut som när vi var unga och därför är den död.

Den tydliga tesen som läggs fram i inledningen blir allt luddigare i de följande essäerna, och när de skriver ett kapitel om shoppinggalleriornas död börjar de tappa bort mig, även om essäerna i sig kan vara intressanta utan att man alltid förstår hur de krokar i det övergripande resonemanget.

De har en poäng i att kulturen i stort, inte bara popkulturen, har fått en obehagligt brun nyans när kulturen har börjat handla allt mer om en kultur specifik för en viss geografisk plats snarare än popkulturens inneboende gränslöshet.

Jag kan också hålla med om att popkulturen blivit tråkigare – om än inte död – under senare år, men inte riktigt av samma anledningar som författarna framhåller. Popkulturen kunde tidigare vara en underhållande oas att vila sig i efter en strapats genom, säg, Thomas Manns ”Bergtagen”. I dag är popkulturen också en hemläxa. Ta bara Childish Gambinos musikvideo till ”This is America”, som under våren har analyserats sönder som vore den en experimentell diktsamling. I de stora intellektuella tidskrifterna för ren kritik en tynande tillvaro, medan varje ny stor roman eller film dissekeras identitetspolitiskt efter tecken på att den inte är ”woke”.

Så, för att avsluta, tillbaka till gravstenen. Jag hade lite roligare tillsammans med ”Popkulturens död” än vad invändningarna ovan antyder. Men det är som om författarnas gnäll smittar av sig. En medelålderskris i bokform. Popkulturen ser inte ut som när vi var unga och därför är den död.

*

LITTERATUR

Natalia Kazmierska och Martin Aagård

”Popkulturens död”

(Atlas förlag)