Premisserna i Åsa Linderborgs dokumentärserie ”Kungen med två ansikten” är kontrasten mellan kungens maktposition och hans privata jag. Men varför återger första avsnittet bara allmängods i stället för att fördjupa det verkligt intressanta, frågar sig SvD:s kritiker.
Min far, lagom salig i åminnelse och med flera böcker om kungasläkter på sitt samvete, brukade säga att ett av de främsta argumenten för att avskaffa monarkin är att bespara framtida barn en kunglig uppväxt.
Efter första avsnittet av ”Kungen med två ansikten”, märkligt signerad som ”en film av Åsa Linderborg” som sänds på Kanal 5, är det frestande att lägga till att det också skulle bespara oss fler dokumentärer om denna uppväxt.
