logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo
star Bookmark: Tag Tag Tag Tag Tag
Sweden

Blodet droppar, blodet droppar. Inte.

Bild: Niranjan Shrestha

Först den blödande kroppen. Sedan kroppen som slutar blöda. Och dessemellan kanske ”mjölk i brösten, gröt i huvudet” – tanken att kvinnor som fött barn inte är kapabla att göra ett vettigt jobb. Att kroppen dirigerar knoppen.

Mycket kropp blir det. Mycket kvinnokropp i detta kvinnoliv.

Det känns så där.

Missförstå mig inte, det är inte biologin som tynger. Inte händerna som sysslar, benen som hastar, inte livmodern som bär eller brösten som när. Det är alla de psykologiska, sociologiska och politiska växlar som dras på denna kropp.

Den inbjuder liksom alla att ha en åsikt – som ofta också innebär en plikt att handla på ett visst sätt; "vara kvinna".

Under medeltiden stod männen på den södra sidan av kyrkorummet, medan de kvinnliga kyrkobesökarna stod på den norra sidan. Och det var, av allt att döma, ingen slump: norr associerades med naturens mörka och kalla krafter.

Mänskligheten har tagit några tuppfjät framåt sedan dess. Det är bara i en del kulturer som kvinnor, också unga flickor, idag skickas ut i ödemarken när de har mens – för de är "orena". Det är bara i en del kulturer som kvinnan måste dölja sin kropp för att inte män ska tappa kontrollen över sin, det är bara i en del kulturer som kvinnor får sitt könsorgan stympat för att bli ses som ”ärbara”.

Det är bara i en del kulturer som människor med kromosomparet XX fortfarande ses som sekunda.

I den svenska vardagen är det trots allt okej att vara kvinna. Med kropp.

Bara den där kroppen inte gör för stort väsen av sig, förstås.

Mensen provocerar och menscertifiering är – förstås – en lågt hängande frukt för myndighetshäcklare. Den nya Jämställdhetsmyndigheten har gett Forum för menstruation en halv miljon kronor till menscertifiering av arbetsplatser, för att bryta menstabun i arbetslivet och integrera menstruerandes behov som självklara i en god arbetsmiljö. I ansökan konstateras att mens idag är ”omgärdat av ett starkt tabu, som leder till en utbredd tystnadskultur och okunskap”.

Om en halv miljon kronor förbättrar vardagen för jobbande kvinnor så går det att tala om mycket pang för pengarna. Om det kan motverka produktionsbortfall för att arbetsgivare idag är för ovana vid att hantera personal med mens eller göra tillvaron lättare för de många kvinnor som fortfarande känner sig socialt obekväma när de blöder så är det välanvända slantar. Det tycker också DN: s ledarskribent Erik Helmerson (5/10) – problemet är dels att det behövs, dels att det tagit så lång tid innan någon kom på idén, skriver han. Fast konstaterar också att det finns en ”yrvaken mensfröjd i offentligheten som kan bli påfrestande”.
Det stämmer, det är mycket mens nu. Och icke-mens. Menopaus. I SVT visas serien Klimakteriet – det ska hända dig med på bästa sändningstid.

Och varför inte. Det gäller ju trots allt hälften av mänskligheten – och till en del också den andra halvan, kroppen och hormonerna är ju en del av livet. Fast just klimakteriet är fortfarande på något sätt genant; nästan lika pinsamt påfrestande som vallningar och svettningar i sig. Och lite sorgligt, för det blir som en början på slutet. Kroppen ger efter för gravitationen och åren, tidens tand tuggar utan nåd.

Vår tid står helt enkelt inte ut med en äldre kvinnas utseende, skriver DN:s Åsa Beckman i antologin Klimakteriet som ges ut i vinter av Atlas förlag:

”Kroppen som åldras och löper större risk att drabbas av sjukdomar. Men också kroppen som det förlorade objektet – som är betydligt mer känsligt att prata om. Denna kvinnliga kropp som under ett helt liv haft en speciell uppgift intill alla andra uppgifter: att vara sedd. Att vara attraherande och tilldragande.”

Det måste vara svårare att åldras för den som alltid varit vacker. Jag säger bara krympande rumpa och svällande midja, gäddhäng och vagare käklinje.

Obönhörligt.

Mens. Klimakteriet. I den offentliga debatten, på fina kultursidor, i seriealbum och böcker. Va, vad pågår här?

Det handlar väl om att reclaima, att återerövra ord och begrepp som blivit toxiska. Så där som homosexuella män återtog bög. Så där som unga kvinnor annekterade fitta. Dagens feminister neutraliserar mens och nu ska också klimakteriet bara vardagligt beskriva en period i varje kvinnas liv, en tid som tidigare ofta tvingats in under radarn. Klimakteriekärring ska inte funka som ett slag i ansiktet på misshagliga fruntimmer.

Rösträtt, möjlighet att kombinera familj och jobb, politisk makt, lika lön … Feministerna kan vara stolta, men inte nöjda. För feminister finns det alltid att göra – också när kritiken som idag är att ”feminismen gått för långt”.

Det har den inte.

”En feminist är en person som istället för att vara sin generations fogliga keldjur morrar och visar tänderna. Att vi inte längre skulle behöva feminismen är absurt – motsvarigheten till att teknikutvecklingen hade stannat vid disketten”, skriver författaren Anastasia Basil på nättidningen Medium. I tider då #metoo-fyller ett år och Brett Kavanaugh utses till domare i USA:s högsta domstol, trots Christine Blasey Fords hjärtskärande vittnesmål om övergrepp. I tider då kvinnor i USA åter höjer rösten.

Mensen och klimakteriet måste avdramatiseras och få vara den självklara del av kvinnolivet de faktiskt är. Sant och självklart och en uppgift för feminister. Även då det inte helt går att fösa undan den lilla oron för att kvinnor med detta åter riskerar bli mera kropp än knopp; blödande eller inte blödande, sexiga eller inte-längre-så-sexiga, slitna eller fräscha.

Inte bara människa.

Themes
ICO