logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo
star Bookmark: Tag Tag Tag Tag Tag
Sweden
An article was changed on the original website An article was changed on the original website

DN ”avslöjar”: Kristdemokraterna är inte ett vänsterliberalt parti

➤ KRÖNIKA  Den fria aborten är inte en okontroversiell fråga, hur gärna vänsterliberaler i Sverige vill framställa det som att det bara finns en hållning och därtill endast en nyans av denna man kan ha. I spåren av den mycket hårda abortlag som staten Alabama i USA nyligen klubbade och de svenska Kristdemokraternas segertåg i opinionsmätningarna, är det nu många som velat sätta krokben för KD inför EU-valet.

Att kristdemokratiska väljare har en annan, mindre instrumentell och värdenihilistisk syn på abort är emellertid inget rykande färskt DN-avslöjande, vilket man kan förledas tro av de senaste dagarnas rapportering. Det är ungefär lika sensationellt som ”DN AVSLÖJAR: Björnen skiter i skogen”. Mer intressant än vad DN skriver är varför de skriver det. Det handlar i själva verket om försök till valpåverkan förklädd till nyhetsjournalistik, även om tidningen själv på politiskt korrekt nyspråk kallar det för att man är ”agendasättande”.

Den som röstar på KD har också i allmänhet en annan syn på homosexualitet, samkönade äktenskap, homoadoptioner och mer HBTQ-radikala yttringar som Pride jämfört med den som man från vänsterliberalt håll gör gällande är den enda rätta.

Så har det alltid varit och kommer alltid att vara till dess partiet slutgiltigt överger den konservativa kristna etiken som grundval för sin ideologi. Att konservatismen numera inte lika tydligt återspeglas i KD-partiprogrammets skrivningar har andra orsaker än att partiets väljare gått och blivit liberaler.

Ompaketering när Alliansen bildades
Huvudskälet är att KD inför valet 2006 gärna ville vara med i den numera upplösta borgerligt liberala Alliansen. Göran Hägglund var för att möjliggöra detta beredd att ompaketera partiet ganska rejält – det var samma hyresgäster som bodde i huset men man målade om fasaden och hotade högljudda boende med störningsjouren.

Eftersom detta samarbetsblock numera är upplöst finns egentligen inga skäl för KD att fortsätta låtsas att man är ett liberalt parti. Det leder bara till att man lägger upp bollen för media för den sortens ”avslöjanden” som DN nu initierat gällande Lars Adaktussons abortkonservativa hållning i sitt uppdrag som EU-parlamentariker i Bryssel.

Det betyder inte att Ebba Busch Thor behöver försvara varje enskild knapptryckning från Adaktusson i EU-parlamentet. Den om att inte fördöma Paraguay för att ha nekat en våldtagen 10-årig flicka abort är exempelvis svårsmält.

Adaktusson måste ha förstått att han inte hade mer än möjligen en bråkdel av sitt partis aktiva och väljare i ryggen för att rösta på det fundamentalistiskt ultrakonservativa sättet. Det allmänna intryck man lätt får av Adaktusson är dock att han tycker sig vara större än och Guds gåva till partiet och därför tagit sig friheten att köra sitt eget rejs i Bryssel.

Adaktussons allmänna förklaring att han tryckt som han gjort därför att socialpolitik inte ska avgöras av Bryssel och för att motverka att EU lägger under sig mer makt håller heller inte i det fallet. Paraguay ligger inte i EU och aborträtt för våldtagna barn kan inte slarvigt hänföras till socialpolitik.

Det vedertagna sättet att rösta i EU-parlamentet i frågor där man tycker att federationen inte ska lägga sina fingrar i blöt är dessutom att lägga ned sin röst. Det har exempelvis SD:s ledamöter gjort i den här sortens omröstningar medan Adaktusson valt en mer abortmotståndsfundamentalistisk linje.

En nedlagd röst är ofta en feg röst
Att lägga ned sin röst kan emellertid också vara fegt och egennyttigt. När exempelvis den kristet troende moderaten och tidigare arbetsmarknadsministern Elisabeth Svantesson lade ned sin röst i omröstningen om samkönade äktenskap var det självfallet därför att hon är motståndare till sådana äktenskap. Samtidigt ville hon inte ta den konflikten med sitt parti och äventyra sin fortsatta politiska karriär i Moderaterna. Svantesson är för övrigt också en övertygad närmast militant abortmotståndare men inte heller det engagemanget har hon vågat driva inom ramen för sin parlamentariska politiska karriär.

Inte heller Busch Thor är hederlig om vad hon egentligen tycker, vare sig i abortfrågan eller när det gäller HBTQ-radikalism. Ett försiktigt gläntande på förlåten till KD-ledarens innersta tankar skedde visserligen i den långintervju som SVT gjorde med henne (och övriga partiledare) inför riksdagsvalet i höstas, när hon förklarade sin kluvenhet över att gå i PRIDE-tåget. Men lite mer än så bör man kunna begära av en värdekonservativt kristen partiledare.

Den nya kristdemokratiska feminism som Busch Thor lanserat och som sägs vara en av orsakerna till partiets framgång i opinionen kan inte vara bara en lätt urvattnad version av den vänsterfeminism som idag blivit närmast en överordnad matriarkal samhällsstruktur. Den bör vara en mer genomgripande uppgörelse med denna. Det handlar om kvinnans rätt att själv välja hur mycket eller lite hon vill vara hemma med sina barn – även om utfallet relativt männen inte blir 50-50 – och vägra betrakta hemmet som en kvinnofälla. Detta utan att betraktas som jämställdhetens dödgrävare och kvinnokampens quisling.

Men det borde också handla om kvinnors rätt att säga ja till livet och nej till abort utan att skuld- och skambeläggas. Respekt för åsiktsfrihet är en grundbult i demokratin i enlighet med en välkänd maxim som brukar tillskrivas Voltaire. Det är minst sagt si och så med den respekten bland vänsterliberaler och här har KD en given politisk uppgift att ta itu med, inte minst därför att en majoritet av de kvinnor som hyser nyss nämnda åsikt återfinns bland partiets väljare.

Vänsterliberaler de verkliga populisterna
Vänsterliberaler brukar skylla ”högerpopulister”, dit man oftast även hänför traditionellt konservativa, för att vara personer som har enkla svar på komplicerade frågor. Men det gäller bara när svaren inte är i linje med de egna åsikterna. De ur ett etiskt och humanistiskt perspektiv tämligen komplicerade frågeställningar som inställer sig i abortfrågan viftar man från vänsterliberalt håll bort med en extremt förenklad retorik.

Busch Thor var i sitt bemötande av drevet mot Adaktusson tydlig med att detta handlar om ett välregisserat försök från vänsterliberaler, inklusive mediaetablissemanget, att sabotera för Kristdemokraterna i allmänhet och inför EU-valet i synnerhet. När både KD och SD växer är det många av Södermalms rödgrönrosa journalister som får ont i själen och blir nervösa.

KD-ledaren borde vara lika tydlig med att det parti hon leder inte är något vänsterliberalt parti, inte ens ett borgerligt liberalt sådant. Man behöver för den skull inte omedelbart efter att ha befriat sig från Alliansens liberala tvångströja forcera fram riksdagsmotioner för inskränkningar i aborträtten.

Däremot kan man verka för att frågan kommer högre upp på den politiska dagordningen och får en mer framskjuten plats i den offentliga debatten, så att det ges tillfällen att visa att det finns fler hållningar här än den som vänsterfeminister och anpassliga liberaler spikat fast som den enda tillåtna.

Kan börja med att slåss för rätten till samvetsfrihet
Exempelvis kan man börja slåss för barnmorskornas rätt till samvetsfrihet – det är orimligt att den som utbildar sig för att hjälpa och välkomna nya liv till världen ska tvingas utföra diametralt motsatta arbetsuppgifter och släcka påbörjade liv. Man behöver inte lyfta blicken längre än till Norge för att se att det går alldeles utmärkt att skilja dessa arbetsuppgifter åt och att den svenska modellen i detta fall är ett utslag av radikalfeministisk konformitetspennalism.

Syftet med att slå ihop dessa inkompatibla arbetsuppgifter är att omöjliggöra för den som arbetar i förlossnings- och mödravård att välja mellan något annat än att utföra aborter eller beläggas med yrkesförbud. Om man gav barnmorskorna valfrihet skulle ett visst antal välja bort aborterandet och det skulle skicka signaler om att abortfrågan inte är så enkel som vänsterliberalerna vill göra gällande. Det vill man till varje pris undvika. Abortfrågan ska framstå som en icke-fråga, en gång för alla avgjord och utagerad. Allt som stör den bilden måste kväsas, om så behövs med repressalier.

Man försöker gömma sig bakom skenargument om att det fria valet och rätten till samvetsfrihet skulle kunna leda till att det blir brist på abortpersonal. Så har det emellertid inte blivit i Norge. Det bortfall som blir kan enkelt kompenseras för genom att uppgiften övertas av annan vårdpersonal. Och om det mot förmodan skulle visa sig att nästan ingen vårdpersonal vill utföra aborter vore det i så fall en ännu tydligare indikation på att abortfrågan är betydligt mer komplicerad än vad vänsterliberalerna försöker framställa den som.

Förgicks av attacker mot Busch Thors utseende
Innan drevet gick mot Adaktusson och kristdemokraters inställning till abort försökte vänsterliberalerna knäcka Busch Thor genom att attackera hennes utseende. Man visste att KD-ledaren som ung brottats med dålig självkänsla och drog sig inte för att cyniskt pröva om simpel skolgårdmobbning kunde fungera också idag.

Taktiken var särskilt anmärkningsvärd i beaktande av att de som på det här fula sättet ville knäcka Busch Thor är samma vänsterliberaler som annars står på barrikaderna för att kritisera samhällets normer kring hur en kvinna ska se ut som orsak till att så många tjejer och unga kvinnor mår psykiskt dåligt, drabbas av anorexia och självskadebeteende.

Samtidigt var det föga förvånande. Det är idag mer regel än undantag att man på vänsterkanten håller sig med den här sortens dubbla måttstockar. Vi ser det i migrationsdebatten där invandrare med ”fel” åsikter ogenerat skälls för att vara ”husblattar”. Vi ser det i hållningen till det politiska våldet där den egna sidans våldsverkare i motsats till andra hävdas ägna sig åt ”antifascistisk kamp och motstånd”. Osv.

Jag träffade Ebba Busch Thor när hon bara hette Busch och inte var påtänkt som partiledare. Intrycket jag fick var det av en sympatisk, trevlig, charmig, snygg, skärpt och påläst ung politikerkvinna men med ett lite udda sätt att prata politik på som jag föreställde mig inte skulle fungera högre upp i rikspolitiken. När hon sedan tog över KD-rodret efter Göran Hägglund gav jag henne inte några vidare odds för att rädda det krisande partiet kvar i riksdagen.

Jag hade fel och är glad över det. KD behövs i svensk politik och Ebba Busch Thor har vuxit med uppgiften och är idag kanske den av partiledarna som fungerar bäst vad gäller att kommunicera med väljarna. Busch Thor-effekten är en avgörande delförklaring till KD:s opinionsframgångar. Hon var i den senaste förtroendemätningen den svenska partiledare som åtnjuter det högsta förtroendet hos det svenska folket.

Ska man tro de siffrorna har KD potential att öka sitt väljarstöd till 35 procent eller mer. För de forna Allianskollegorna Kristersson, Björklund och Lööf går det betydligt knackigare. Det är bara MP:s språkrör som har lägre förtroende, detta trots all draghjälp av att vara journalisternas kelgrisar. Samtidigt ökar också stödet för Åkesson, vilket gör det ”konservativa blocket” i svensk politik väsentligt starkare. (I motsats till SD-ledaren räknar jag inte M som något konservativt parti. Det har de inte varit sedan 1980-talet.)

Krävs mer av KD för att få min röst
Nu blir det inte någon röst från mig på KD i EU-valet och sannolikt inte heller inte i några riksdagsval under överskådlig framtid. Den största invändningen för mig beträffande KD är avsaknaden av konservatism i migrationspolitiken. Ett sant konservativt parti kan inte som borgerliga i största allmänhet nöja sig med att vilja strama åt lite grann efter decennier av exempellös massinvandring.

Konservatism för mig är att ha en tydlig ambition att vilja reparera skadan av detta exempellösa vanstyre med det långsiktiga målet att Sverige åter ska vara det långt mer etniskt homogena land det var när jag växte upp på 1960-talet. Det var en demografisk profil som framhölls av dåvarande statsministern Tage Erlander som en av vårt lands stora styrkor och själva grundvalen för att bygga ett välmående, solidariskt och sammanhållet folkhem.

Ett KD som inte ens mäktar med att vara lika konservativa som en traditionell socialdemokrat går bort. En Sara Skyttedal som man inte kan räkna med åtminstone lägger ned sin röst när vänsterliberaler i EU-parlamentet går till attack mot EU-länder som försöker föra en konservativ politik kan jag inte medverka till att skicka till Bryssel.

KD har också ställt sig bakom JÖK-regeringens bedrägeri där man påstår sig förlänga de åtstramningar i migrationspolitiken som infördes efter asylkollapsen 2015 men som i själva verket tvärtom är en återgång till den tidigare ansvarslösa politik där i princip alla får permanenta uppehållstillstånd i stället för tillfälliga och alla anhöriga får komma hit utan krav på försörjning eller ordnat boende.

Det verkliga drevet mot KD borde ha gått när Skyttedal för ett par veckor sedan gick ut och förordade sanktioner mot Ungern för att de inte på svenskt vis öppnar dörren och välfärdssystemen på vid gavel för ekonomiska migranter. Medietystnaden är också påtaglig kring att KD övergett sin oppositionsroll och nyss så kritiska hållning gentemot sina forna Allianskollegor C och L när dessa och de rödgröna nu tillsammans skruvar på invandringskranen ytterligare från redan rekordhöga flöden.

All rights and copyright belongs to author:
Themes
ICO