Emmanuel Carrère definierar litteraturen som ”en plats där man inte ljuger”. Inte konstigt att han trivs i rättssalen, menar Kristoffer Leandoer som har läst två böcker på temat rannsakan och sanning.
Förkortningen ”V13” syftar på fredagen den 13 november 2015 och de terrorattacker i Paris som slog till mot stadens frizoner, samlingar av lediga människor utan andra planer än att koppla av: uteserveringar, konsertlokalen Bataclan, fotbollsarenan Stade de France. Förövarna dog men fjorton medskyldiga kunde gripas och sex år senare inleddes en rättegång där allting hade förryckta dimensioner – enbart bygget av en rättssal som kunde uppfylla säkerhetskraven och rymma sexhundra personer gick på 700 miljoner euro. Under de nio månader processen varade satt författaren Emmanuel Carrère bland de ackrediterade reportrarna som krönikör för veckotidningen L’Obs.
Carrère verkar trivas i rättssalen, ”V13” är den tredje boken av honom (efter ”Doktor Romand” och ”Andra liv än mitt eget”) som helt eller delvis utspelar sig i en sådan. Det är inte så konstigt, lyssna på hur han definierar litteratur: ”en plats där man inte ljuger”. Det kunde ju lika gärna vara definitionen på en domstol. Hans litterära bana började till synes mycket långt från en sådan plats, med fantastiska romaner där opålitligheten var satt i system – som ung ägnade Carrère den paranoida fantastikens okrönte kung Philip K Dick en monografi – och där själva verklighetsuppfattningen vek undan eller brast, som i genombrottsromanen, den otäcka ”Mustaschen” från 1986.
