DEBATT. Censur är inget mer och inget mindre än rädslans barn och okunnighetens fader. Att förbjuda litteratur ger oss tystnad när vi behöver tal. Det sluter våra öron när vi bör lyssna. Det gör oss blinda när vi är i störst behov av att se.
Detsamma gäller att förbjuda dokumentärer i ett land som påstås skydda de mest basala mänskliga rättigheterna med syftet att försäkra att allas röster är hörda, inte enbart de som i samhörighet med västerländska ideal anses vara politiskt korrekta.
Medan Aftonbladets rubriker strategiskt matar oss med det sistnämnda kvarstår frågan; Ska vi överlåta vårt rättssystem till självutnämnda spårhundar som aktivt sticker sin nos i andras förtryckta upplevelser?
Under det senaste året har den serb-kanadensiske filmregissören Boris Malagurski filmat en dokumentär om Republika Srpska, en av de rättsliga entiteterna inom regionen Bosnien och Herzegovina, för vilken premiärer har anordnats under hösten. Regissören ifråga har sitt ursprung från Serbien och har filmat flertalet dokumentärer om det forna Jugoslavien i syfte att vidga perspektiven och de normativa antaganden som under Balkankrigen legat etablerade i relation till den serbiska befolkningen.
Under filmatiseringen har han stött på ett flertal hinder, som endast växt sig större under starten av hans turné i Europa. Hot om våld och brännande av lokaler där premiärerna ska anordnas i samband med extremistiska lobbyorganisationer har varit konstanta under de första månaderna av turnen i länder som Tyskland, Schweiz och Österrike. Malagurski har, tillsammans med 28 Jun’s volontärer – en serbisk NGO som innehar konsultativ status hos FN:s högsta instanser – inlett juridisk process mot de hot som förekommit och trots dessa, successivt arrangerat premiärer i alla städer som utlovat.
11 § […] Det är inte heller tillåtet för en myndighet eller ett annat allmänt organ att på grund av innehållet förbjuda eller hindra framställning, offentliggörande eller spridning bland allmänheten av ett program eller en teknisk upptagning […] Lag (2018:1802 om Censurförbud).
I samband med att den filmens svenska premiär närmar sig, växer även kritik med argumentet att filmen förnekar folkmordet i Srebrenica. Kritikerna menar att filmen är en “revision av historiska, vetenskapliga och rättsliga fakta om folkmordet i Bosnien och Hercegovina och en glorifiering av krigsförbrytelser”. Ironiskt nog har grunden till dessa anklagelser endast baserats på regissörens etniska bakgrund och dokumentären som ett bidrag till ett vidgat perspektiv av regionens förflutna som på inget sätt benämner förnekelse av folkmord.
Medan den missledande uppfattningen av filmen sprids likt ringar på vattnet, är det faktum att ingen av anmärkarna ens sett filmen ytterst roande. Om man tar sig rätt att hävda historisk revisionism bör man åtminstone ha dokumenterade grunder för hypotesen ifråga. Ett flertal icke-serbiska filmkritiker har dessutom försäkrat att innehållet inte på något sätt innehåller förnekelse av folkmord och menar att det är nyttigt med ett vidgat perspektiv i relation till regionen och de flitigt omtalade krigen.
”Jag fann inget kontroversiellt i filmen. Det som hände i Srebrenica förnekas inte i filmen, tvärtom nämns det väldigt tydligt. Det är oerhört tråkigt att många biografer i många länder bojkottade filmen under påtryckningar från den bosniska diasporan. Detta är cancel kulturens sanna ansikte och jag tycker sådant inte bör ske i en fri demokrati.”, skriver den holländske journalisten och forskaren Fabian Vendrig och försäkrar återigen att kritiken är synnerligen obefogad.
Regissören har även tidigare arrangerat premiärer i Sverige. År 2017 visades filmen ‘Kosovo: a moment in civilization’. Albanska lobbyn lyckades, efter intensiva påtryckningar gentemot ABF-huset, förbjuda premiären i lokalen ifråga, något som orsakade en våg av kritik då beslutet ansågs bryta mot Tryckfrihetsförordningen och Yttrandefrihetsgrundlagen (TF, 1766; YGL, 1992). Trots att premiären ställdes in i ABF-huset, lyckades de serbiska föreningarna i Stockholm hitta en alternativ lokal som inför premiären utrustades med maximal säkerhet i syfte att undvika incidenter som i förväg aviserat av den albanska lobbyn.
Minnet kvarstår av hur Sverige, hur våra regionala politiker och ABF-huset böjde sig för trycket från albanska lobbyister och förbjöd premiären av en dokumentär som enbart illustrerar serbernas kulturarv i regionen. Mitt 16-åriga jag satt i en lokal omgiven av polisstyrkor redo att rycka in utifall de utlovade hoten om våld satte igång.
Konstigt vore det att inte ifrågasätta de löften som det så kallade ”demokratiska välfärdsparadiset” givit mig under min barndom. Att läsa demokratins principer utan att få sig ett gott skratt i dess ironiskt motsägelsefulla implementering är nästintill omöjligt.
Fem år senare sitter jag med samma tanke hängande i luften; ska vi behöva skrika oss hesa när vi åberopar våra grundläggande rättigheter, eller ska vi vika oss för de upprepade försöken till förtryck och ignorerande? Ska lobbyister döma en bok efter dess omslag, eller rättare sagt en dokumentär efter regissörens etniska tillhörighet?
“Kanske detta ramaskri mot filmen förklarar bäst varför den här filmen var så nödvändig – vårt folks rätt att existera, att tala till världspubliken om sin historia, tradition och kultur och att försöka presentera det bästa som vi har bidragit med till världscivilisationen är ständigt utmanad”, förklarar regissören.
Därav är det essentiellt att bägge perspektiv av Bosnienkriget ska välkomnas även utanför Balkanregionen, i syfte att motarbeta de skildringar som förhindrar försöken till försoning. Ingen nation har under historiens gång förblivit fläckfri, så varför ska endast en nation svartmålas och förbjudas rätten att yttra dess perspektiv? Skolböckerna har haft som syfte att bilda oss till självständiga, källkritiska medborgare; det vore ytterst villrådigt att samma lag som tillhandahåller en objektiv undervisning ska begränsa dess mångsidighet.
Därför kräver vi att myndigheter håller sig uppmärksamma och tillrättavisar de som begär en nedvärdering av yttrandefriheten och i stället bejakar historisk variationsrikedom.
Premiären i Stockholm på dokumentären arrangeras av Södertäljes serbiska förening den 2 december och i Solna den 3 december.
Tijana Ivkovic
