logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo
star Bookmark: Tag Tag Tag Tag Tag
Sweden

Kung Leopolds museum i ny skrud

Det tidigare ökända Afrikanska museet i Bryssel har förnyats i grunden, och försöker nu bemöta sitt koloniala förflutna. Per Bergström har besökt det.

Dessa skulpturer inspirerade en gång Hergé till "Tintin i Kongo". Nu visas de i ett nytt sammanhang.Bild: Jo Van de Vyver

Det är trångt och myllrar av besökare i den nya glashusentrén till det Kungliga centralafrikanska museet utanför Bryssel. Det har gått en dryg månad sedan museet åter öppnade, efter att i fem år ha varit stängt för renovering och omgörning.

”Allt passerar förutom det förflutna” står att läsa på väggen vid ingången och det första som möter mig är figurer föreställande afrikaner i olika aggressiva positioner. Fram till 2013 var de en del av museets omstridda utställningar och Hergé använde dem som förlaga till ”Tintin i Kongo”. Nu visas de i en ny kontext.

Det var till världsutställningen 1897 som kung Leopold II lät öppna en kolonialutställning med föremål, djur och varor från Afrika, för att rättfärdiga den ”civilisationsmission” han påstod sig bedriva i Fristaten Kongo, vilken han 1885–1908 med ofattbar grymhet styrde som sin privata egendom. Kolonisationen kan beskrivas som ren terror, skildrad bland annat i Adam Hochschilds bok ”Kung Leopolds vålnad”. Att omänskliga straffmetoder som avhuggna händer var vanligt, och att en stor del av befolkningen dog, är sedan länge väl känt.

Utställningen blev permanent och utvecklades till ett museum, som för kungen också var ett propagandaredskap. Nu har det äntligen fått en välbehövlig uppdatering.

En av de mer omtalade förändringarna inför öppningen är att statyn av Leopold II tagits bort från museipalatsets rotunda. På platsen står nu istället ett väldigt huvud av trä och brons föreställande en kongolesisk man av konstnären Aimé Mpane.

Till de nya utställningarnas fördel hör hur de lyfter fram det afrikanska motståndet – från regelrätta uppror till enkla öknamn på plågoandarna – och hur kolonialmaktens påstådda vilja att etablera utbildning och universitetsstudier för afrikaner var ren lögn.

Mest intressant är den del som lyfter fram propagandabilder och berättelser som informationsbyrån Inforcongo/Congopresse (grundad av kolonialdepartementet så sent som 1949) spred i Belgien för att ge bilden av att upplysning och sann civilisation förmedlades i Afrika. Här lyckas man fånga det koloniala idéarvets samband med strukturell rasism.

I de nya utställningarna upprepas att museet nu har omvandlats från en kolonial institution till ett forskningscenter i samarbete med afrikanska institutioner, forskare och konstnärer. I de väldiga lokalerna varvas uppstoppade djur med digitalskärmar från vilka afrikaner bland annat berättar om ritualer och ceremonier, språk och musik.

Men i Belgien har diskussionerna gått höga, och museet har anklagats för att exotisera, för att ha för få svarta anställda och för att inte ha fört en dialog med den afrikanska diasporan. Man visar också föremål som en del menar borde återlämnas till Kongo.

Själv saknar jag till exempel bildmaterial som skildrar de brott som belgarna begick i Kongo under kolonialtiden. För obehagligt, kanske någon skulle säga, men som jämförelse är det svårt att tänka sig utställningar i exempelvis Dachau eller Auschwitz utan den smärtsamma fotodokumentationen över massmorden som begicks där.

Det koloniala arvet och den samtida rasismen är ämnen som tidigare varit svårdiskuterade i Belgien, men trots kritiken har det nyöppnade museet bidragit till att lyfta på locket.

Dessutom visade flamländsk tv under hösten serien ”Kinderen van de kolonie” (Koloniens barn). Personer med afrikanskt påbrå uppväxta i Belgien och personer födda i Kongo, Rwanda och Burundi har fått berätta om såväl apartheidsystemet i Belgiska Kongo som den rasism de idag möter i det belgiska samhället. Vittnesmålen har blivit ögonöppnare och tankeställare för många belgare.

Ändå tycks en fullständig uppgörelse med den belgiska kolonialismens brott avlägsen. Under en musikfestival i somras skanderade några unga män ”hugg av händerna, Kongo är vårt!” mot två svarta kvinnor i publiken. Händelsen väckte frågan om hur kraftfullt det koloniala arvet är också hos unga.

I Bryssel står kung Leopold fortfarande staty, och på vägen till museet passerar jag en spårvagnshållplats uppkallad efter honom. Det får mig att minnas ett samtal där den kongolesiske författaren Fiston Mwanza Mujila förklarade varför han bosatt sig i Österrike och inte, likt många av hans landsmän, i Belgien: ”Jag skulle aldrig kunna bo i en stad där jag måste kliva av på en tunnelbanestation, eller passera en staty, uppkallad efter den man som dödade miljoner av mitt folk”.

Themes
ICO