logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo
star Bookmark: Tag Tag Tag Tag Tag
Sweden

Kyrkan måste hantera sina synder mot homosexuella

I ”Fundamentalisterna” skildrar Annika Hamrud pingströrelsens ansvar för hatet mot homosexuella i Uganda.

Joel Halldorf uppmanar sina trosfränder att ta itu med synderna mot hbtq-personer. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT. En av de vackraste sakerna med att tillhöra kyrkan är gemenskapen med människor över hela världen. Varje kapell är ett potentiellt hem: Jag har gungat gospel i den amerikanska södern, bett i italienska kloster, kysst ikoner med koptiska munkar och tagit emot nattvard i Notre Dame. 

Syskon över allt. Här gäller varken nationens, klanens eller kärnfamiljens gränser. 

Men gemenskapen rymmer också rötägg. Trångsynta troende, giriga predikanter och en del ännu värre. Sin familj väljer man som bekant inte. Med tiden ser man tillräckligt för att luttras, men det förblir ändå en outsinlig källa till sorg. 

Därför är det med smärta jag läser Annika Hamruds skildring av hatet mot hbtq-personer i Uganda. Hennes bok ger berättelsen bakom de senaste årens rubriker om homohets, hatpredikanter och dödsstraff. Hon intervjuar människor som isolerats, förföljts och torterats för att de älskat fel personer. Dessutom skildrar hon de kristna ledare, amerikanska och lokala, som gött hatet och möjliggjort landets drakoniska lagar.

Fundamentalisterna

”Fundamentalisterna” är en viktig bok om något som tyvärr ofta går under radarn – inte bara för att Uganda är geografiskt avlägset ur vårt perspektiv, utan också på grund av att kyrkogeografi är så rörig. För de pingstkarismatiska rörelser som spelar en viktig roll i boken uppstår och förändras med en sådan fart att det är svårt att hänga med. Och själva är de alltid mer intresserade av att ta nästa steg än att dokumentera sin historia. 

Men Hamrud försöker reda ut den här härvan. Hon är skicklig på att kartlägga nätverk, men tyvärr sämre på att tolka betydelsen av dem. Hon identifierar kopplingar mellan svenska församlingar och hatkyrkor i Uganda – inte djupa samarbeten, men man ingår i samma internationella nätverk. Det gäller framför allt Hillsong och IHOP (International house of prayer). Det här naturligtvis viktigt, men vad betyder det? 

Den globala pingstkarismatiska väckelsen är ingen organisation utan en nätverksrörelse. Här finns extremism tyvärr alltid ett par steg bort. En viktig slutsats från Hamruds bok är att församlingar i Sverige måste vara noggrannare och ta större ansvar för sina internationella kontakter än man hittills gjort. 

Men också Hamrud kunde varit noggrannare. Hon besöker församlingar i Stockholm och Örebro, ser Carola lyfta armarna i bön och blir obekväm när en pastor försöker profetera över henne. Det kan man förstå – svenska journalister är sällan bekväma på väckelsemöten. Men vad betyder egentligen berättelserna? Ska vi dra slutsatsen att dessa i hennes ögon kufiska karismatiker egentligen är homohatare som väntar på att få visa sitt rätta ansikte? 

Hbtq-personer i Uganda hotas, hatas – och mördas – på grund av sin sexuella läggning eller identitet. Pingstkyrkor i området ligger bakom hetsen. Foto: REBECCA VASSIE / AP TT NYHETSBYRÅN

Sydamerika och USA

Hatet i Uganda är tragiskt, men om hela den pingstkarismatiska rörelsen läses genom denna lins blir proportionerna fel. Visst är en traditionalistisk syn på äktenskap och sexualitet utbredd, och det kan kritiseras – men det är inte samma sak som hat och uppmaningar till våld. Det behövs skarpare distinktioner, annars flyter allt samman i en grå sörja. 

Men det Hamrud förtjänstfullt visar är att dagens situation är annorlunda än den som svenska kyrkor historiskt har orienterat sig i. Frikyrkorna har alltid varit missionsrörelser som rört sig i miljöer med andra koder än de egna. Missionärer har kompromissat med droger, slavliknande förhållanden och polygami för att kunna etablera kyrkor. 

Man har spelat det långa spelet, och räknat med att på sikt kunna förändra kulturen. 

Den här strategin är inte lika självklar i dag. I vår politiskt volatila tid finns radikaliserade agendor och hatrörelser mitt i kyrkorna – och det gäller tyvärr inte bara i Uganda, utan även Sydamerika och USA. Detta är Hamruds viktigaste bidrag: att peka på radikaliseringen och de korta avstånden mellan mainstream och extremism inom de här nätverken. 

På det följer en berättigad fråga: vem påverkar egentligen vem i denna röra? De som vill väl, eller de som vill värst? 

'Ska jag ta vara på min broder?' Svaret på den frågan är alltid ja.

Påve Franciskus har kallat mediernas granskning av pedofilskandalerna för profetisk. Hamruds bok kan få en liknande betydelse: Det går att invända mot en del, men hon belyser verkliga och viktiga problem. Synder, med teologiskt språkbruk, som kyrkorna måste hantera. Det är lätt att slå ifrån sig men rätt att försöka ta itu med problemen. ”Ska jag ta vara på min broder?” Svaret på den frågan är alltid ja. 

På tal om avstånd så är det 75 korta mil mellan homohatets viktigaste kyrka i Uganda och det sjukhus där Nobelpristagaren Denis Mukwege, som också är pingstpastor, opererar våldtagna kvinnor i grannlandet Kongo. Två kvistar på samma kyrkogren, två syskon i samma familj. 

Som pingstvän är det lätt att glädja sig över Mukwege – men då måste man också gråta över Uganda. Inte bara sola sig i glansen av det goda, utan göra allt för att komma till rätta med det onda. 

LÄS MER – Anna Hellgren: Hamrud ger den brutala homofobins offer tröst

LÄS MER – Joel Halldorf: Jag tänker på kyrkans synder varje dag

Joel Halldorf är docent i kyrkohistoria vid Teologiska högskolan Stockholm och medarbetare på Expressens kultursida. Hans senaste bok är ”Gud: återkomsten”

All rights and copyright belongs to author:
Themes
ICO