I strålande solsken samlades ett 30-tal personer vid Hågadalen i Uppsala för att titta på blommor. Guiden Maria Brandt från det biologiska muséet Biotopia ledde vandringen. Redan från start visade hon sig mycket kunnig i konsten att identifiera blommor.

– Vad heter den här växten, frågade en herre innan gruppen ens hunnit lämna p-platsen vid Kung Björns hög. Han höll fram en högst oansenlig lila liten blomma.

– Det är en uppländsk vallört. Den är bra föda för bin men kan vara svår att få upp ur jorden för den har djupa rötter, kom svaret från Maria Brandt.

Artikelbild

| Maria Brandt visar upp en ullig kardborre.

Vandringen handlade till viss del om människans samspel med blommor. Gruppens första stopp skedde vid några vitblommiga växter som deltagarna uppmanades att gnugga och därefter lukta på.

– Känner ni att det doftar brödbak? Det stämmer, det är kummin som ju ofta används som brödkrydda, konstaterade Maria Brandt.

På ett ställe passerade gruppen en ståtlig blå blomma som många kände igen: stor blåklocka.

– Om det regnar passar många bin och humlor på att gömma sig inne i blåklockan för att använda den som paraply. Det finns till och med en bisort som kallas blomsovarbi för att den så ofta håller till inne i blommor, berättade Maria Brandt.

Artikelbild

| Brudnäbb.

Deltagarna fick lära sig en hel del om hur blommor anpassar sig för att öka sina överlevnadschanser. En metod en del tillämpar är att inte växa alltför högt, eftersom de då löper större risk att falla offer för betande djur. Istället ser de till att hålla sig nära marken.

Det gäller bland annat den tjockbladiga lilla fetknoppen, av Maria Brandt kallad Sveriges svar på kaktusen.

Artikelbild

Stor blåklocka.

Vandringen avslutades vid Hågaån där det blev tillfälle att lyssna på fåglar.