logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo
star Bookmark: Tag Tag Tag Tag Tag
Sweden

Recension: Glasäpplen – "Luften blir elektrifierad så att det slår gnistor"

Hans Christian Thulin och Anna Lyons i Glasäpplen, i bakgrunden syns också Anders Hambraeus. Foto: Kicki Nilsson/ICON Photography Hans
Hans Christian Thulin och Anna Lyons i Glasäpplen, i bakgrunden syns också Anders Hambraeus. Foto: Kicki Nilsson/ICON Photography Hans

Ett radhusområde i en svensk småstad, där medelklassens kärnfamiljer lever sina stilla och ordinära liv. Det är helg och enligt könsrollstraditionen dammsuger och tvättar mammorna medan papporna vilar upp sig med en kopp kaffe, när de inte skjutsar till fotbollsträningen, klipper gräset eller reparerar uthuset förstås. Barnen leker med lego på sina rum eller drar runt i området, pallar äpplen och busringer på grannarnas dörrar.

Jag kan inte låta bli att tänka att det skulle bli ännu bättre i bilder på vita duken

På ytan är allt frid och fröjd – men bakom fasaderna och inuti människorna växer frustrationen och missnöjet.

Plötsligt ringer den enstörige och kufiske grannen Reine (Anders Hambraeus) på dörren till paret Magnus (Hans Christian Thulin) och Ellinor (Anna Lyons), beväpnad med ett basebollträ. Han har tröttnat på att deras son Alvin (som också spelas av Thulin) trakasserar honom och nu vill han göra upp.

Hans Christian Thulin och Anna Lyons i Glasäpplen. Foto: Kicki Nilsson/ICON Photography
Hans Christian Thulin och Anna Lyons i Glasäpplen. Foto: Kicki Nilsson/ICON Photography

Anders Duus nyskrivna pjäs är på många sätt uppbyggd som ett filmmanus. Scenografin är dock sparsmakad och statisk. I brist på kameraåkningar längs radhustomterna, eller snabba klipp med närbilder på blöta lövhögar, övergivna sandlådeleksaker och sneda brevlådor, får skådespelarna beskriva miljön och sätta stämningen i scen för scen. Det funkar bra, men jag kan inte låta bli att tänka att det skulle bli ännu bättre i bilder på vita duken eller i tv.

Helena Sandström Cruz regi är konsekvent så till vida att skådespelarna sällan tittar på varandra. Mestadels levererar de sina repliker vända rakt mot publiken, även i snabba ordväxlingar och intima dialoger. Jag gillar det. Det blir en sorts stiliserad teater med ett direkt tilltal som förstärker det de säger. Och de få gånger deras blickar trots allt möts blir effekten desto starkare. Luften blir elektrifierad så att det slår gnistor.

Anna Lyons tolkning av Traderaförsäljaren drar ned flera skrattsalvor från publiken. Foto: Kicki Nilsson/ICON Photography
Anna Lyons tolkning av Traderaförsäljaren drar ned flera skrattsalvor från publiken. Foto: Kicki Nilsson/ICON Photography

”Glasäpplen” har ambitionen att skildra många olika teman: Tvåsamhet kontra ensamhet, förträngda barndomsminnen och -synder, vandringssägner och skrock, mobbning och trakasserier, könsroller såklart, politisk korrekthet, otrohet och barnuppfostran.

Nätet som läggs ut är så stort och finmaskigt att de flesta i publiken förmodligen har chans att fastna och kan känna igen sig. ”Det här är gatan där du bor” upprepas flera gånger. Och visst kittlar det till i igenkänningsnerven vid flera tillfällen. Nog har man väl smugit omkring i villaträdgårdar, pallat äpplen och busringt på en och annan ”livsfarlig” gubbes dörr; bråkat om vem som ska hänga upp tvätten eller när det behöver städas; försökt att nå fram till och förstå sitt barn eller velat bryta sig loss ur ett misslyckat förhållande. Men varför måste det hamras in så övertydligt? Den spontana självinsikten uteblir.

Hans Christian Thulin spelar både pappa Magnus och sonen Alvin. Foto: Kicki Nilsson/ICON Photography
Hans Christian Thulin spelar både pappa Magnus och sonen Alvin. Foto: Kicki Nilsson/ICON Photography

”Det måste väl finnas något mer i livet än det här?” utbrister Magnus som vill skiljas, men konflikträdd som han är har han förtvivlat svårt att få det ur sig. Vardagslunkens och normalitetens tristess och vånda, koncentrerad i en enda replik. Hans Christian Thulin gör ett trovärdigt porträtt av denna något schablonartade toffel till man och skildrar hans inre kamp med stor precision.

Anna Lyons förmedlar hennes känslomässiga bergodalbanefärd med stor inlevelse

Pjäsens mest omtumlande resa gör mamman Ellinor som har flyttat tillbaka till radhusområdet där hon växte upp. Anna Lyons förmedlar hennes känslomässiga bergodalbanefärd med stor inlevelse. Ellinors uppgörelse med grannen Reine (hudlöst spelad av Anders Hambraeus) och med sina egna förträngda barndomsminnen är pjäsens starkaste behållning, även om allt inte blir förlöst och utrett i slutändan.

Jag lämnar Örebro teater med en önskan om att få återse karaktärerna och se fortsättningen. Jag vill så gärna veta hur det gick för dem, kanske i en ”Glasäpplen II”. Det är ett gott betyg.

*

TEATER

Örebro teater, 22 september

Glasäpplen

Betyg: 4 stjärnor

Manus: Anders Duus

Regi: Helena Sandström Cruz

Medverkande: Anders Hambraeus, Anna Lyons och Hans Christian Thulin

Måns Uggla

Themes
ICO