Recension
Göteborgsoperan satsar extra allt för att återskapa Weimarrepublikens glansdagar och fall. ”Cabaret” är visuellt och musikaliskt maxad, men tappar fart i talscenerna.
Showigt värre på Kit Kat Klub.
Foto: Lennart SjöbergDavid Lundqvist som konferencier.
Foto: Lennart SjöbergDet verkar som att musikalen ”Cabaret” alltid ligger i tiden. Ändå har premiären på Göteborgsoperans version blivit uppskjuten med två år med anledning av tillstramade publikrestriktioner under hösten 2020 – ni minns, då det bara fick sitta högst åtta människor i en teatersalong. Det hade varit ett enormt slöseri med en så reducerad publik till denna gigantiska apparat bestående av full orkester, ensemble, barnkör samt artisterna i huvudrollerna. Den som väntar på något gott, brukar det heta, och nu är ”Cabaret” mer relevant än någonsin.
”Cabaret” utspelar sig i Berlin under Weimarrepublikens glansdagar med dekadens, fri kärlek och lustfyllt skapande. Som motvikt gör det nationalsocialistiska partiet politiska landvinningar och stämplar oönskade kulturyttringar som ”entartete Kunst”; ”urartad konst”.