Historien om Cornelis Vreeswijk är både vacker och ful på samma gång. Bägge delarna ryms förvisso i Klas Gustafsons biografi – men missnöjeskören blir så högljudd att Clara Block Hane undrar hur hon ska kunna fortsätta tycka om musiken.
Det finns en vacker historia om en fattig pojke som kom till Sverige som 13-åring, tillägnade sig språket bättre än nästan någon svensk, och kom att betyda så mycket för visdiktningen att han jämförs med Bellman och Taube.
Och så finns det en ful historia om en man som söp och knarkade bort sitt liv och sin moral, en svartsjuk best som förpestade tillvaron för sin son, sina fruar och sina kollegor tills missbruket tog slut på honom.
