Vi får precis det vi förväntar oss i skräckfilmen ”Smile”. SvD:s recensent Jakob Åsell ser en film vars berättelse döljs av klyschor och för stora ambitioner.
Laura Weaver (Caitlin Stasey).
Foto: Paramount pictures”Det är inte ett spöke. Det är något annat”, säger den utarbetade psykiatrikern Rose till sina oförstående vänner i trauma-rysaren ”Smile”. Och hur förklarar man ens för sin omgivning att man hemsöks av mörk energi? Nog finns visst fog för att påstå att detta skräckfilms-halvfabrikat inte bidrar med något särskilt nytt till genren. Men frågan är om vi verkligen har sett en terapeut brottas med en fysisk manifestation av sin egen psykiska ohälsa på film tidigare? Särskilt vacker är den hursomhelst inte.
En forskarstudent som nyligen bevittnat ett fruktansvärt självmord hinner knappt skrivas in på psykakuten innan hon, med ett kusligt leende på läpparna, skär upp sin egen hals med skärvorna av en krossad blomvas. Rose blir naturligtvis skärrad av det hon fått bevittna, men utöver chocken tycks något annat ha följt med henne hem, en ondska förklädd i vidriga leenden. Hon ser dem i patienters ansikten och hör sitt namn viskas i mörkret om natten. Står hon själv näst på tur, och går denna mystiska förbannelse att bryta?
