Kärlekens hjältar” är dröjande, vemodig, inte lika mörk som parmiddagshaveriet i ”Vad döljer du för mig?” från härom året. Där ljög man energiskt, här försöker man, skriver SvD:s recensent Jan Söderqvist.
I egenskap av jourhavande relationsrådgivare, pro bono, hade jag helt nyligen anledning att för en sorgsen vän framhålla hur kärleksförhållanden sällan eller aldrig äger rum i en perfekt tillrättalagd laboratoriemiljö, utan istället ute i en stökig verklighet där diverse omständigheter lägger hinder i vägen. Liksom den andra partens många egenheter och tillkortakommanden. Och möjligen några av ens egna. Man får helt enkelt vissa kort på handen, och så får man spela med dessa så gott man kan. Eller också inte spela alls. Gnäll och självömkan kommer inte att resultera i perfekta eller ens bättre villkor. Det är som det är.
Och som på beställning kommer här Paolo Genoveses rörande, bitterljuva ”Kärlekens hjältar”, vars fåniga svenska titel inte är någonting att haka upp sig på. I original heter den ”Supereroi”, Superhjältar, vilket kanske inte är så vansinnigt mycket bättre, men detta är trots allt också titeln på den seriestrip som filmens Anna (Jasmine Trinca) ritar och skriver på temat tvåsamhet. Hon menar att långa relationer är ett styvt arbete och att de som lyckas få det att fungera är just hjältar, möjligen i besittning av en eller annan superkraft.
