Recension
I ”Ancient apocalypse” försöker Graham Hancock skriva om mänsklighetens historia med hjälp av förföriska dimridåer. Att serien blivit en tittarsuccé visar på den monumentala lögnens genomslagskraft.
I sitt ideologiska huvudverk ”Mein kampf” konstaterade Adolf Hitler att en stor lögn fungerar bättre än en liten, eftersom få människor är beredda att acceptera att man verkligen kan ljuga så grovt som storlögnare plägar göra. Hitler må ha haft fel i nästan allt annat, men inte i detta. Ty när jag ser och hör Graham Hancock orera om märkliga håligheter under uråldriga tempelanläggningar, forntida avritningar av Antarktis kust, väldiga väganläggningar i havet utanför Bahamas, obevisbara astronomiska observationer vid Serpent Mound i Ohio, med mera, och länka allt till Atlantis undergång, och sedan förstår att detta är en av de största tittarsuccéerna hos Netflix, inser jag att Hitler hade en poäng på just denna punkt. Ty ”Ancient apocalypse” är i sanning en große Lüge.
För att göra en lång historia kort går Graham Hancocks serie ”Ancient apocalypse” ut på att mänskligheten lider av kollektiv minnesförlust. Vi har förträngt att det fanns en vetenskapligt högtstående civilisation under istiden, vilken kollapsade i en superkatastrof (googla på Younger Dryas impact, så hittar ni den) när rester av en komet eller asteroid kolliderade med jorden för omkring 12 850 år sedan. Av obegripliga skäl suddades alla rester av civilisationen ut, men överlevarna spred likväl jordbruk, astronomi och byggnadsteknik till övriga världen.
