logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo
star Bookmark: Tag Tag Tag Tag Tag
Sweden
An article was changed on the original website

Varför älskar ni att hata det här laget så mycket?

Slutsignalen har nyss ljudit där nere på Allianz Rivieras tämligen perfekta gräsmatta.

Sverige har gjort sin plikt. 

Sverige har krossat Thailand. 

Sverige är klart för åttondelsfinal i VM.

Så klang och jubel där hemma? Fontäner från Karesuando ner till Smygehuk fyllda av segerrusiga fans? 

Nej, det verkar inte så.

Kommentarerna som väller in i vår liverapport - och inlägg på sociala medier - uttrycker en helt annan åsikt:  

Alla är usla. Tempot är för pinsamt lågt, Sverige borde ha vunnit med det dubbla. Fy fan vad chanslöst Sverige kommer att vara mot USA. Och så vidare.

Och detta efter en VM-match som Sverige vunnit med solklara 5-1.

Jag har nog faktiskt aldrig varit med om något liknande.

Låt mig säga så här: Det är rent fascinerande hur många som verkar älska att hata detta landslag.

Det är klart att det går att plocka fram en del kritik efter den här matchen. Det är klart att bolltempot borde varit högre, noggrannheten betydligt bättre och avsluten definitivt mer distinkta.

Men det finns ju liksom gränser.

Och ibland blir jag bara alldeles matt av trötthet över att så många av oss alltid väljer att se mörkret hellre än ljuset. Leta brister hellre än uppmärksamma det som faktiskt fungerar.

Nej, det här spelet räcker inte mot USA. Självklart inte . Men det här var Thailand. Det enda som verkligen betydde något var tre poäng.

Kan vi inte vara lite glada över det?

Nähäpp.

Slipp då.

Själv väljer jag att fortsätta ge det här laget chansen att lyckas. Det tycker jag ni också borde göra.

På många sätt är det ju först nu VM börjar på allvar. Gruppfinal mot världsettan USA i Le Havre - och hur den än slutar så ser det högst intressant ut.

Som jag skrev i början av den här texten: 

* Seger ger gruppseger, självförtroende, en hyfsat överkomlig åttondel (Kina/Spanien) innan (förmodligen) Frankrike väntar.

* Förlust ger andraplats, en något tuffare åttondel (Kanada/Nederländerna) och sedan (förmodligen) ett ifrågasatt Tyskland i kvarten.

Det är lite win-win över det hela.

Känslan är till och med att en förlust kan vara att föredra.

* * *

Laguppställningen mot Thailand? Lätt märkligt i mina ögon.

Jag hade hoppats att duon Stina Blackstenius och Sofia Jakobsson fått starta - och därmed chansen att spela till sig lite välbehövligt självförtroende inför det allvar som väntar runt hörnet.

Peter Gerhardssons beslut?

Noll minuters speltid.

Nej, jag förstår det faktiskt inte. Speciellt Stina Blackstenius tror jag hade mått extremt bra av att få peta in någon boll här i dag.

Nu petades hon i stället totalt. 

Och jag kan bara undra hur det får Stina Blackstenius att må just nu.

All rights and copyright belongs to author:
Themes
ICO