Den mest underhållande sekvensen kommer tyvärr i eftertexterna. Som kommentar till ett kicksökande konsumtionssamhälle är det en betydligt mer effektiv scen än de två timmar som föregått den, skriver SvD:s recensent Anna Hellsten.
Ofilmbar, har den påståtts vara, Don DeLillos klassiska genombrottsroman ”Vitt brus” från 1985.
Hur sant det är vet jag förstås inte, inte heller hur färskt omdömet är – däremot är det ju om inte annat ett bra sätt att bygga mytologi kring en nyproducerad film baserad på just denna bok, tolkad av en amerikansk kulturskapare nästan lika vördad som DeLillo själv, nämligen Noah Baumbach. Själv läste jag ”Vitt brus” någon gång på nittiotalet, men minns rätt lite av den, och flertalet av dem som via Netflix-algoritmerna kommer att styras mot filmen har sannolikt inte läst den alls. Det betyder förstås inte att filmen saknar relevans för dem, tvärtom. Eller det behöver inte betyda det åtminstone.
