När den feministiska kultklassikern ”9 to 5” iscensätts får både skådespelarna och countrymusiken ta ut svängarna i Dolly Partons anda. Men musikalens brännande stoff hamnar lite i skymundan.
Jag har under flera år tänkt på Colin Higgins film ”9 to 5” (1980) som en icke-kanonisk uppföljare till Ibsens ”Ett dockhem”. Detta delvis för att Jane Fonda, som spelar den nyskilda och nyanställda Judy, spelade Nora Helmer i Joseph Loseys filmatisering av pjäsen några år tidigare. Om Elfriede Jelinek kunde förlägga sin Dockhemsuppföljare ”Nora” på en textilfabrik – så varför inte ett kontorslandskap där glastaket befinner sig i knähöjd för den kvinnliga arbetskraften och morgonkaffet serveras med ett tjuvnyp i baken?
Filmen är en feministisk kultklassiker där Fonda, jämte Dolly Partons bystiga Doralee och Lily Tomlins alltjämt frustrerade Violet, ger patriarkatet en smocka samtidigt som den smyger in diskussioner om rätten till facklig anslutning för arbetarklassen – en fråga som än idag inte har fått en lösning i USA.
