Kritiken mot hur ”The woman king” förhåller sig till historiska fakta står tyvärr i vägen för filmens positiva sidor. Men recensent Karoline Eriksson tror sig ha en lösning för den som ändå vill se den.
En armé av dödsföraktande kvinnor med vässade naglar och blodiga spjut: i kölvattnet av den globala biosuccén ”Black panther” (2018) gick det plötsligt att göra en historisk blockbuster om det västafrikanska kungariket Dahomeys fruktade amasonkrigare. De så kallade agojierna – ett unikt kapitel i världshistorien – är för övrigt förebild för Wakandas kvinnliga livgarde dora milaje. Rent juridiskt var de gifta med kungen och fick inte bilda familj.
I inledningsscenen ser vi dem dyka upp i ett närliggande rike och slakta män som gjort misstaget att kidnappa människor från Dahomey (idag en del av Benin), i syfte att sälja dem till europeiska slavhandlare. Morgonen efter marscherar general Nanisca (Viola Davis) och hennes soldater in i huvudstaden till folkets jubel. Samma dag blir tonåriga Nawi (Thuso Mbedu) dumpad utanför kungens palats som rekryt – hennes föräldrar har tröttnat på att försöka gifta bort henne. Det har Nawi inget emot, hon visar sig vara gjord för stridskonst. Den kvinnoseparatistiska miljön med inslag av skämtande befäl (Lashana Lynch är på gränsen till överanvänd som comic relief här) blir ett utmärkt nytt hem.
