Nella Larsens roman om två svarta kvinnor i 20-talets Harlem är en mångbottnad och psykologiskt djup thriller – men översättningen håller inte, menar Hanna Johansson.
I en essä skriver konstnären Adrian Piper om hur hon som student mötte en vit, äldre professor som med en hånleende sa till henne: ”Miss Piper, du är ungefär lika svart som jag är.” Vid ett senare tillfälle blev hon inkallad till en annan vit professors kontor för ett förhör om varför hon identifierade sig som svart, och exakt hur mycket ”afrikanskt ursprung” hon hade.
Den implicita anklagelsen från professorerna, skriver Piper, var att hon på ett ohederligt sätt skulle ha framställt sig själv som svart för att komma in på den prestigefyllda utbildningen. Av precis den anledningen hade hennes föräldrar avrått henne från att nämna sin svarthet i ansökan – på så vis, menade de, kunde ingen påstå att hon antagits på några andra grunder än sina konstnärliga meriter. ”Men det vore att passera”, protesterade Piper. Fastän båda hennes föräldrar hade släktingar som försvunnit permanent in i ”the white community”, fortsätter hon, vore det otänkbart att passera som vit på utbildningen, något verkligt skamfyllt.
