Exilförfattaren Daria Serenko har skrivit en roman som utspelar sig på ryska offentliga institutioner. Att läsa den är som att äta glass och inse att glassen är förgiftad av ironi, tycker Håkan Lindgren.
”Mitt liv var i stort sett också en enda katastrof, därför kände jag mig som hemma även på jobbet.” Så beskriver den namnlösa berättaren i Daria Serenkos ”Flickor och institutioner” sin situation. Hon fortsätter: ”I kylen på biblioteket hade vi två flaskor vodka: den ena för svåra tider, den andra för yttersta nödfall. Och båda råkade infalla på en och samma dag.”
På en dysfunktionell arbetsplats gäller det att hitta något slags strategi. Få arbetsplatser kunde vara mer dysfunktionella än ryska offentliga institutioner – platser som låtsas vara normala, låtsas fylla en funktion för medborgarna, medan de är inmurade i en statsapparat som enbart består av lögn, korruption och hot. Berättaren arbetar först på ett bibliotek, sedan på ett statligt galleri där ventilationen är felkonstruerad, så att de anställda andas in tungmetaller och blir sjuka.
