Läsare av Éric Vuillards nya bok kan förledas att tro att den berättar den faktiska sanningen om Franska Indokina. Glöm det – boken är skönlitteratur. Men Vuillard tecknar trots det en sann bild av historien, skriver Anders Q Björkman.
Av en händelse som ser ut som en tanke ser jag långfilmen ”Apocalypse now: Final cut” på SVT Play mitt i läsningen av Éric Vuillards ”Ett uttåg med heder”. I Francis Ford Coppolas film – där Joseph Conrads ”Mörkrets hjärta” med ett genialiskt grepp förflyttats från Kongo till Vietnam – möter man drygt halvvägs in i handlingen en grupp fransmän som har bitit sig fast på sitt plantage i det som en gång var den franska kolonin Indokina. Med sina kostymer och aftonklänningar, och stillsamma supéer med franska viner serverade av tystlåtet tjänstefolk, är de en frapperande kontrast till amerikanernas drogfyllda Vietnamkrig till toner av rock ’n’ roll.
Samma berättartekniska grepp som Coppola använder, tar också den franske författaren Éric Vuillard till, fast i inverterad form. Där den amerikanske filmaren klipper in de vemodiga, kvardröjande fransmännen för att se tillbaka på det som Vietnamkriget inledningsvis handlade om – den franska kolonialmaktens smått desperata försök att behålla sitt välde – tar Vuillard i slutet av sin bok om det franska fiaskot i Indokina i stället ett rejält kronologiskt skutt fram i tiden: till den 29 april 1975, då amerikanerna lämnar ett Saigon i panik.
