En nykter Gustav Ejstes ger Dungens musik hårdare konturer – den är mindre flumproggig men egensinnet och experimentlustan finns kvar. Sammantaget resulterar det i bandets hittills bästa album.
Visst känner man igen Dungen. Gustav Ejstes nasala röst och Reine Fiskes gitarrkrevader tar man ju inte miste på. Men jämför man det nya albumet med den självbetitlade debuten från 2001 och det senaste studioinspelade albumet ”Allas sak” från 2015, får man nog säga att musiken fått hårdare konturer och blivit mindre flumproggig och psykedeliskt utsvävande. Men, och det är viktigt, utan att egensinnet, experimentlustan och infallsrikedomen försvunnit.
Det som vanligt kryptiskt betitlade albumet är inspelat i Göteborg mellan åren 2017 och 2021. En tidsperiod som både sammanfaller med att Amason, där Ejstes utgör en viktig kugge, seglat upp som ett av de stora svenska banden och att han, som det publicitetshungrigt påpekas i marknadsföringen, tagit farväl av alkohol och andra droger.
