När Ulf Nilsson fick beskedet om obotlig cancer började han föra anteckningar. De har nu blivit en ovanligt oprententiös och vacker ars moriendi, skriver John Sjögren.
När Paulus, den kristna kyrkans första och förmodligen alltjämt största teolog, i Första Korinterbrevet lägger fram sin hisnande apokalyptiska vision benämns döden som den ”siste fienden”. Döden är den stora motståndaren mot allt gott, skönt och sant som måste tillintetgöras för att Guds slutgiltiga plan för skapelsen, det vi kallar himmelen eller Guds rike, ska kunna realiseras på jorden. Döden var alltså, enligt denna bibliska vision, inte något som Gud från början tänkte sig som en del av skapelsen. Människan är ämnad för Livet. Döden är en brist som uppstått i det levande. En anomali, något i grunden onaturligt.
Säga och tycka vad man vill om denna teologiska och metafysiskt högtflygande tanke, men nog finns det något av detta som vi upplever rent konkret när vi ställs inför döden? Vem har inte vid en älskad människas grav känt ett eko av tanken: ”Så här borde det inte behöva vara”? Det finns något inom oss som vill göra uppror mot det faktum som egentligen är det enda vi kan vara helt säkra på: att vi en dag ska dö; den nästan ogripbara tanken att själva existensen ska tas ifrån oss. Eller som Ulf Nilsson enkelt uttrycker det: ”Det obegripliga att inte finnas […] Jag förlorar allt och alla, jag får inte vara med.”
