En åländsk sjökapten ligger döende i den villa dit de betalande sommargästerna också är på väg. Houssin Vennberg Sninate läser en roman vars sjömansglosor skapar dess särart.
I titeldikten i Harry Martinsons sjömärkta förstlingsverk ”Spökskepp” står det, högstämt och stampande, att läsa: ”Vi äro spökskepp, tyst på / väg mot soluppgångar och gryningar. / Vi äro skeppen utan hem, de evigt farande. […] Och ständigt spöka på vår / färd de samma vilda drömmarna, / och samma sånger ljuda ständigt återtonande”. Man behöver inte vara särskilt romantiskt lagd för att med de hemsökta båtarna som färdmedel drömma sig bort på äventyr på de sju haven. Med det sagt kan man inte kringgå vår krassa verklighet till förlaga, mot vilken en idyll alltid är tvungen att ta spjärn. Martinsons mytologiska urbild för sjöfararnas manliga gemenskap och avskurenhet fångar på många sätt denna spännkraft som präglar Sebastian Johans andra roman ”Döden och Kerstin”.
Den inleds också med ett spökskepp. Året är 1967, det är sommar, och den åldrade kapten Rönner ligger döende i matsalen – oklart på grund av vad – strandad på land och invirad i sin blå filt, medan de betalande sommargästerna i familjens villa i Mariehamn lever loppan. (Blotta tanken på att inhysa döden i en affärsverksamhet i dag!) Genom dragspelsdörren hör han kaptenskans ibland tassande, ibland stampande fotsteg när hon försöker vara de bekymmerfria gästerna till hjälp i deras funderingar – supa i dag igen eller företa sig en utflykt? Alla vet de att det egentligen gör detsamma, turistens tid är ju outsinlig! Kaptenens, däremot, är på upphällningen.
