Den amerikanska fotografen Nan Goldin porträtteras i en ny dokumentär som prisats i Venedig. I sex kapitel skildras Goldins bakgrund och konstnärskap samt engagemanget mot Oxycontin-familjen Sackler.
Det kan inte vara lätt att tonsätta filmer med klassisk musik i dag. Det behöver nog grävas djupt i arkiven för att inte ta samma överanvända stycken av Mozart och Beethoven. Desto tråkigare för dem som vid samma tidpunkt råkar upptäcka att barockkompositören Henry Purcells stråkmusikaliskt intensiva ”The cold song” inte verkar ha varit på tapeten sen Maurice Pialat gjorde ”Länge leve kärleken …” år 1983. Plötsligt hörs arian i diverse spionserier och ackompanjerar nu även den här filmens inledande scen i vilken den berömda fotografen Nan Goldin tittar igenom gamla bilder och pratar om hur de verkliga minnena betyder mer.
Valet av högstämd musik får en att undra om regissören Laura Poitras medvetet velat lägga in nådastöten mot Goldins eftermäle som rebellisk konstnär. Den rödhåriga flickan med galna klänningar som började fotografera sina vänner i New Yorks queera subkultur på 1980-talet tillhör nu den kanoniserade konsten. Men efter ett överspänt första anslag växer berättelsen till sig.
