I ”Farväl herr Haffman” möter vi en judisk juvelerare i Paris, 1941. Filmens intelligens och känslighet gör den sevärd, skriver SvD:s recensent.
Förlagan till Fred Cavayés film ”Farväl, Herr Haffmann” är en (prisbelönad) teaterpjäs, och det är inte utan att det syns.
Spelplatsen är en parisisk juvelerarbutik, som den judiske juveleraren själv, titelns herr Haffmann (Daniel Auteuil), säljer – eller snarare låtsas sälja – till sin medelmåttigt begåvade assistent, François Mercier (Gilles Lellouche) för att själv bege sig söderut för att om möjligt återförenas med sin familj där den nazityska ockupationen lyser med sin frånvaro.
