Många forskare har hävdat att juderåden förenklade nazisternas brott mot judar. Men även om råden kunde verka som redskap åt tyskarna finns fall där de gjorde aktivt motstånd mot det som höll på att ske, skriver Kenneth Hermele på den internationella minnesdagen för Förintelsens offer.
Den vanligaste bilden av juderådens roll under Förintelsen är att de var förövarnas förlängda arm, att de underlättade mördandet genom att hålla ordning, att de valde ut vilka som skulle skickas österut samtidigt som de skyddade sina egna, sina vänner och släktingar och i några fall till och med berikade sig själva. Mest känd här är nog Hannah Arendts slutsats när hon 1963 sammanfattar sin syn på rådens roll under Förintelsen (i ”Den banala ondskan”): ”Varhelst judar bodde fanns erkända judiska ledare och dessa ledare samarbetade nästan utan undantag på ett eller annat sätt av ett eller annat skäl med nazisterna.” Arendt erkänner visserligen att juderåden också försökte upprätthålla gettoinvånarnas värdighet och liv, att de ordnade med jobb, sjukstugor, soppkök, skolor, till och med såg till att det fanns förströelse, men sett till helheten såpade de bara det hala golv som ledde fram till gaskamrarna.
