Hur kan det komma sig att något som kräver så mycket av oss i slutändan kan kännas så upplyftande? Henrik Sahl Johansson om Augustprisets val mellan lättsmält eller utmanande litteratur.
Under Augustprisutdelningen i måndags upplevde jag vad som närmast kan beskrivas som en mindre existentiell kris. Kring mig var förläggare, författare, programledare, en och annan vanlig läsare. I minglet efter ceremonin fick jag syn på en litteraturkritiker tillika elektor (en av dem som väljer ut årets pristagare) som vilset drev omkring på jakt efter bekanta ansikten. Döm om min besvikelse när jag efter att ha iakttagit honom ett tag insåg att den där vilsekomne kritikern var jag själv, och att den värld som han tycktes så främmande inför var min egen.
