”Min vackra stjärna” får aldrig aldrig något riktigt känslomässigt ankare: det hade den behövt för att kompensera för de lite väl osannolika inslagen i den trassliga berättelsen, skriver SvD:s recensent Julia Finnsiö.
Ett tugnt regn faller över Busan när en ung kvinna går upp för de långa trapporna till stadens familjekyrka, och anländer vid en lucka i kyrkans vägg. Ur regnrocken halar hon fram en bebis. Bakom luckan döljer sig en ”babybox”, en avlämningsplats där mödrar kan lämna spädbarn de inte själva vill eller kan ta hand om. I en bil några meter bort sitter två poliser som spanar på kyrkan. De misstänker att människosmuggling bedrivs runt babyboxen, och de har rätt: en av kyrkans anställda, i maskopi med en kompanjon, raderar övervakningsfilmen från kvinnans besök, och tillsammans tar de hem bebisen och förbereder sig för att sälja den vidare. Det ska visa sig bli ett större projekt än de räknat med, med fler och fler inblandade.
I ”Min vackra stjärna”, den första koreanskspråkiga filmen från japanska regissören Kore-eda Hirokazu, samlas en brokig skara runt en bebis som ska säljas. I en sliten skåpbil reser människosmugglarna, barnets biologiska mamma och ett barnhemsbarn landet runt, med de två poliserna hack i häl, i jakt på lämpliga adoptivföräldrar som är redo att kringgå lagen och öppna plånboken brett för storkens ankomst.
