Göran Sonnevi ältar och brottas med ideologier, kunskapen, medmänniskorna och åldrandet. Ulf Eriksson engageras mest av hans meditationer över musiken och oändligheten.
Göran Sonnevis nya bok ”För vem talar jag framtidens språk” har formella likheter med hans förra, ”Det osynliga motstyckets bok”. Här har vi återigen blocken av dagsnoteringar (coronapandemin, Trump, Afghanistan, svensk partipolitik) i växling med kondenserade, strikt lyriska, fenomenorienterade och kunskapsprövande dikter. Helheten är som vanligt magistral, rörande och uppfordrande.
Jag lockas ibland att orättvist undra om inte alltihop rentav är litet väl bekant. Hur kan vi ännu engageras av denna ältande diktares brottning med ideologierna, med kunskapsproblemen, med relationerna till medmänniskor, och av hans egen oro över åldrande, sjukdom och världsnyheter? Mitt enkla svar är att han som persona i sin egen dikt inte endast är en musisk, konstkännande poet, utan också har del i det amusiska, avtrubbade, inhumana samhället. Dikternas persona är kort sagt inte bara en poetisk solitär i ett sammanhang, han är också själva detta sammanhang. Det är utifrån den upplevelsen hans röst dramatiserar sig.
