Det är kanske Netflix vackraste film sedan ”Roma”. Men något saknas i ”Blonde” för att motivera filmens längd – och ambitionsnivå, tycker SvD:s recensent.
Marilyn Monroe (Ana de Armas).
Foto: Netflix60 år har gått sedan hennes kropp hittades fullpumpad med alkohol och lugnande medel hemma i sängen i Los Angeles, men liket lever, i allra högsta grad. Marilyn Monroe har i efterlivet förvandlats till en lika dödsresistent industri som Elvis Presley, och det är onekligen en händelse som ser ut som en tanke att båda blivit ämne för varsin tretimmarsfilm det här året.
Andrew Dominik har tagit sig an Monroe, och i teorin är han ett alldeles förträffligt regissörsval: hans ”Mordet på Jesse James av ynkryggen Robert Ford” från 2007 var inte bara en briljant, originell västernrulle, utan berättelsen om den mytomspunne rånaren James hade också en del tematiska beröringspunkter med sagan om Norma Jean Baker – två redan under sin livstid genomikoniserade amerikaner som bägge gick dystra öden till mötes.
