Forne brottaren Kakhi reser från Georgien till New York för att besöka sin ekonomiskt utsatte son. Att se ”Brighton 4:e gatan” är som att flytta in i någon annans vardagsliv.
Det här är en film som inte liknar något annan. Den enda som dyker upp i mitt minne är rumänska ”Herr Lazarescus död” från 2005 där man fick följa en sjuk gammal mans misslyckade åktur från sjukhus till sjukhus. I ”Brighton 4:e gatan” får jag återigen känslan av att man flyttar in en annan människas vardagsliv och upplever det som vore det ens eget. En film som känns som en dokumentär om vanligt folk men alldeles uppenbart är en spelfilm med skådespelare. Kanske beror det även på att skådespelarna inte är konventionellt vackra, med något undantag. Plötsligt är man bara hos dem utan förklaringar, utan vägledning om vart filmen ska föra en. Det är bara att luta sig tillbaka och åka med, se vad som kommer att hända och vilka vi kommer att få möta.
Det börjar i ett kylslaget och rökigt ölkafé där ett gäng väl påpälsade och surmulna farbröder ser en engelsk fotbollsmatch på tv. Flera av dem har tippat och bevisligen tippat fel. Snart hänger smockan i luften. (Att kaféet ligger i Tblisi anar man först så småningom.) En av dem som satsat sina sista lari på fel lag blir handgripligen utkastad efter att ha muckat gräl. Mannen har inte bara förlorat lägenheten utan också alla de pengar hans hustru skickat från Amerika, anförtror han sin bror Kakhi (Levan Tedaishvili) som nu blir filmens huvudperson. Tillsammans går de två bröderna för att köpa ost i stadens saluhall, lika kylslagen den som kaféet.
