Två serieböcker tar sig an kriget i Ukraina: en handlar om Putins väg till makten, en är ett tecknaruppror mot kärnvapen. Stina Oscarson blir besviken på den ena – men hänförd av den andra.
Darryl Cunningham
Foto: Galago
Tecknaruppropet mot kärnvapen och Nato Omslagsbild av Michaela Larsson.
Foto: Vladimir Miladinovi/GulagoFormat är viktigt. Och som konstnär, vilken genre du än arbetar i, är det centralt att hitta den form som på bästa sätt kan förmedla det du vill berätta för dina åskådare eller läsare.
Inom scenkonsten kan vissa historier behöva förhöjas med cirkusens konster, kanske förses med clownnäsa för att man ska komma så nära dess sanning som möjligt. Inom litteraturen kan man välja att arbeta dokumentärt eller fiktivt, skriva en avhandling, populärvetenskap eller poesi. Här kan jag dock uppleva att valet av form ofta verkar rätt ogenomtänkt, och en stor del av dagens nya bokutgivning hamnar i en kategori fackböcker som främst är att betrakta som en fördjupning av frågor som övrig media först uppmärksammat massivt och sedan övergett i nyhetsflödets krav på ständigt ökad hastighet. Denna genre fyller givetvis en funktion, inte minst som folkbildning, men många böcker hade nog kunnat få ett betydligt längre liv om även formatet givits mer omsorg.
