Livesända begravningar och minnesmärken över döda anhöriga i sociala medier har blivit allt vanligare. Numera finns till och med möjligheten att återuppstå i digital form efter sin död. Men hur påverkar denna nya sorgekultur vår uppfattning om den mänskliga existensen?
I fjol var jag på en online-begravning. Min bror hade dött i Köpenhamn, det var mars, jag kunde inte resa eftersom min pinfärska covidvaccinering ännu inte gav skydd och detsamma gällde min brors käresta i Thailand liksom min son och mina barnbarn som är utspridda över den amerikanska kontinenten. Men hemma vid datorn, uppklädda och med blommor framför oss, satt min man och jag och tack vare nätet och den förträffliga prästen kunde vi känna gemenskap inte bara med alla de andra som i sina många olika tidszoner var med och sörjde online utan också med min brors danska vänner som var på plats i kyrkan, lade ner blommor och bar ut kistan.
