Det bestående intrycket av andra delen i Ann-Helén Laestadius Sápmitrilogi är mörker – men det finns en befrielse i att få stanna i sorgen, tycker Abram Martina Lowden.
Man kan spekulera i om trilogiformatets oförminskade popularitet handlar om förutsägbarhet. Läsaren vet vad hon får, förlagen kan planera framåt och författaren kan sälja in tre böcker i ett svep. Därför är det uppfriskande att läsa andra delen av Ann-Helén Laestadius angelägna och engagerande romantrilogi om Sápmi. Första delen, ”Stöld” (2021), blev en svensk bästsäljare och en internationell framgång, men ”Straff” följer den inte i spåren utan banar upp nya.
Laestadius har i sina ungdomsböcker skildrat präktiga, känsliga och modiga flickor, vars historier rymmer mer än de genretypiska kärleksproblemen. I serien om Agnes, som inleddes 2007 med ”SMS från Soppero”, närmar sig en trettonåring från Solna sina samiska rötter: språk, kultur, platser och människor. Augustprisbelönta ”Tio över ett” (2016) och uppföljaren ”Inte längre min” (2018) handlar om Maja, vars värld bokstavligen rasar när hemstaden Kiruna flyttas, och hennes kamp för att bevara det som varit.
