Surgubben Bjørn Hansen simulerar förlamning, döms för försäkringsbedrägeri och drar sig undan samhället. Den sista romanen om honom fångar och berör, tycker Cecilia Hansson.
Den norske författaren Dag Solstad (född 1941) har sedan debuten 1965 skrivit romaner, noveller, dramatik, artiklar samt reportageböcker om fotboll. I Norge är han en pågående litterär institution, tiger inte still, trots att han passerat åttio.
I tjugo år var han medlem i ett maoistiskt kommunistiskt parti och han har förblivit en aktiv röst i samhället. Med åren har författarskapet dock förflyttat sig allt mer från det politiska, mot en existentiell dimension.
Böckerna är översatta till 40 språk och Solstad har fått i princip alla litterära priser och utmärkelser man kan få i Norge. På svenska finns en handfull titlar översatta. Samlingsutgåvan med de första två delarna i trilogin om Bjørn Hansen, ”Elfte romanen, artonde boken” och ”17:e romanen” utkom 2012 (Ordfront). Och nu finns även den sista delen i trilogin: ”Tredje, och sista, romanen om Bjørn Hansen”, i översättning av Lars Andersson.
