Jag satt på tåget mellan Lund och Stockholm när en kvinna plötsligt stannade vid mitt säte. ”Min väninna dog för tre veckor sedan”, sa hon och såg intensivt på mig, ”hon begick självmord”. ”Din bok låg på hennes nattduksbord”, fortsatte hon. Blicken var glansig, som om tårarna var på väg att rinna över.
Jag behövde inte fråga vilken av mina böcker det handlade om – jag förstod direkt att det var min vid det laget tio år gamla bok om självmordstankar och ångest. Jag visste inte vad jag skulle säga. Innan jag hunnit samla mig själv till någon form av respons gick hon vidare. Tankarna rusade. Jag kände mig på något diffust sätt skyldig. Hade min bok ”Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva” påverkat väninnans beslut att dö?
