Ett flygplan landar två gånger och 243 människors liv dubbleras. Hervé Le Tellier har skrivit en absurd spänningsroman med ekon av såväl Tintin som ”Frankenstein”.
Författaren Victor Miesel har inte lyckats med något särskilt, till och med hans misslyckanden har något halvdant över sig. Hemkommen från en oförklarligt turbulent flygresa skriver han på kort tid, närmast som i trans, ett manus där hans samlade bitterhet över tillvarons ofullgångenhet får fritt spelrum i korta aforismliknande sentenser. ”Inga människor lever så länge att de inser vidden av vårt ointresse för varandra”, kan det till exempel heta. Så fort Victor skrivit sista meningen och skickat filen till sin förläggare kliver han över balkongräcket och faller till sin död.
Postumt får Miesel all den framgång som undflytt honom så länge han levde. Bara några veckor senare utkommer boken, framskyndad av en chockad och sörjande förläggare, och blir en exceptionell framgång. Vad den heter? ”Anomalin”, precis som romanen där vi läser om Miesel och hans bok. Men ”Anomalin”, det vill säga avvikelsen, är betydligt mer än en text som fastnat framför sin egen spegelbild, den är en mörk och på samma gång uppsluppen lek med en av mänsklighetens djupaste och äldsta farhågor.
