Victoria Benedictssons död riskerar ofta överskugga hennes liv – men i Elisabeth Åsbrinks biografi är det den levande författaren som står i centrum.
Victoria Benedictsson, 1850-1888, var en av sin samtids mest uppmärksammade svenska författare. Som ung ville hon bli konstnär, men när fadern inte lät henne gå i målarskola gifte hon sig istället. Erfarenheterna från detta olyckliga äktenskap låg till grund för hennes genombrottsroman ”Pengar”, publicerad 1885 under pseudonymen Ernst Ahlgren och ett par år senare följd av kortromanen ”Fru Marianne”. Förutom ett par novellsamlingar var det allt hon hann skriva färdigt; desto mer publicerades postumt.
Elisabeth Åsbrink är måhända inte en av vår tids mest uppmärksammade, men en av de mest särpräglade och stilstarka rösterna i den svenska utgivningen. Hon har givit ut åtta böcker varav en har vunnit Augustpriset i fackboksklassen och ytterligare två har nominerats. Innan romandebuten med ”Övergivenheten” (2020) är det just fackböcker Åsbrink har skrivit, även om de flesta har varit påtagligt skönlitterärt skrivna och ”Övergivenheten” snarare är en självbiografi än en framfantiserad fiktion.
