Anders Roslund klipper gräset och filosoferar kring livet. Och matar sin tupp med ost och falukorv.
Jag rör mig i en fyrkant. Fast ändå runt, runt. En fyrkant som varje gång jag passerar sommarhusets äppelträd blir lite mindre och sedan lite mindre tills det ingenting finns kvar. Jag klipper gräset. Jag tycker så oerhört mycket om det för inne i fyrkanten är allt enkelt och det går att tänka. Jag klipper och klipper och tänker att ibland är man en staty och ibland är man bara damm. Att det är allt vi är.
I förmiddags var jag definitivt en staty när jag och Lasse Hallström satt intill varandra på Fotografiska och presenterade var sitt projekt, han sin film om Hilma och jag min tv-serie som döpts till Cell 8. Jag var statyn i guld och jag glänste och jag spände mig och skyndade så hem till skrivarlyan på söder för att en fönsterfixare skulle komma dit exakt någon gång mellan klockan 11 och 19. Jag satt där i timmar och väntade och fick skäll för att jag inte flyttat ut möblerna tillräckligt långt från väggarna och jag var helt klart tillbaka till damm.
