logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo
star Bookmark: Tag Tag Tag Tag Tag
Sweden

Feministisk uppdatering av Disneys ”Alladin”: Så bra är veckans filmer

Den egyptisk-kanadensiska skådespelaren Mena Massoud (Aladdin) och brittiska Naomi Scott (Jasmine) har bra sångröster och fin kemi i spelfilmsversionen av ”Aladdin”. Pressbild. Foto: Daniel Smith
Den egyptisk-kanadensiska skådespelaren Mena Massoud (Aladdin) och brittiska Naomi Scott (Jasmine) har bra sångröster och fin kemi i spelfilmsversionen av ”Aladdin”. Pressbild. Foto: Daniel Smith

Feministiskt lyft i ”Aladdin”

Nya ”Aladdin” är en färgsprakande Bollywood-flirt där Aladdin har blivit en osårbar superhjälte och Jasmine en modern feminist. Men 3D:n imponerar inte.

Både Massoud och Scott gör bra ifrån sig och den senare har fått ett extra sångnummer som ger rollen ett välkommet, feministiskt lyft. Även Aladdin har uppdaterats, nu gränsar han till en odödlig superhjälte som klarar allt från glaciärklättring till fall från extrema höjder.

Visst är denna Bollywood-inspirerade ”Aladdin” värt ett biobesök, men min rekommendation är att skippa 3D-versionen. Det är obegripligt att man fortsätter att pumpa ut filmer i detta format då det mest skapar huvudvärk.

Att animationstekniken som ska sy fast Will Smiths ansikte på en andes blå kropp emellanåt är undermålig gör inte saken bättre. Hans blick träffar sällan rätt när han interagerar med de andra skådespelarna, vilket bryter förtrollningen.

Cecilia Burman/TT

Ytligt om norsk stjärna på glid

Sonja Henie (Ine Marie Wilman) var bäst i världen på konståkning när hon drog till USA och blev filmstjärna. Pressbild. Foto: Adi Marineci
Sonja Henie (Ine Marie Wilman) var bäst i världen på konståkning när hon drog till USA och blev filmstjärna. Pressbild. Foto: Adi Marineci

Hon kallades den vita svanen och var under 1930-talet en av de bäst betalda i Hollywood. Norska Sonja Henie verkar ha varit en fängslande person, med det framkommer bara glimtvis i den här ytliga biografin.

I inledningen av ”Sonja” har hon precis vunnit OS-guld i konståkning i tyska Garmisch-Partenkirchen. Den norska nationalsången spelas samtidigt som naziflaggorna vajar i bakgrunden.

Efter ceremonin blir hon och hennes managerpappa uppsökta av en amerikansk agent med högtflygande planer. Hans ambitioner matchas, och trumfas, dock direkt av Sonja själv. Det blir början på en strålande och lukrativ karriär. Sonja flyttar sig och familjen till Los Angeles och förklarar för filmbolagschefen på 20th Century Fox att de bör skriva kontrakt om minst fyra skridskofilmer med henne som den stora stjärnan.

Det är ganska kul att få frossa i det gamla Hollywood när Sonja Henie (Ine Marie Wilman) blir en Ginger Rogers på is. Privat verkar hon ha varit en ganska osympatisk fullblodsnarcissist, men det är svårt att veta då filmen aldrig på allvar borrar sig ned på djupet.

Stoffet finns ju här: en unik karriär, uppgång och fall i männens värld, missbruk, herregud – en lunch med Hitler! Ändå förblir Sonja en karikatyr av en kvinna på glid, om uttrycket ursäktas.

Miranda Sigander/TT

Spännande ryskt gisslandrama

Den ryska dramathrillern "Fabriken" är ett gisslandrama där några manliga fabriksarbetare tar ägaren, en rik oligark, till fånga när lönen fryser inne. Som en ”Die hard” marinerad i socialrealism.

Filmen utspelas inuti en nedläggningshotad stålfabrik på en avlägsen ort i Ryssland, där ett gisslandrama urartar till en blodig uppgörelse mellan några arbetare och kriminella hantlangare. Pressbild.Foto: Njutafilms
Filmen utspelas inuti en nedläggningshotad stålfabrik på en avlägsen ort i Ryssland, där ett gisslandrama urartar till en blodig uppgörelse mellan några arbetare och kriminella hantlangare. Pressbild.Foto: Njutafilms

Okej då, filmens protagonist, en enögd man som kallas Silverräven (Denis Sjvedov) av sina kollegor på stålfabriken, bjuder inte på samma kvicka munläder som Bruce Willis i ”Die hard”-serien. Ändå känns filmernas centralgestalter avlägset besläktade. De är bägge ensamvargar som tar strid för folkets väl och ve och ger sig in i eldstrider med en självklar pondus.

I fabriken har ingenting uppdaterats, varken löner eller maskiner, sedan Sovjet dukade under för kapitalismens stålbad. Varför fabriken nu varslas om nedläggning av ägaren, en oligark vid namn Kalugin (Andrej Smoljakov), vilken tas som gisslan i fabriken av Silverräven och fem av hans arbetskamrater.

Det hade varit enkelt för regissören Jurij Bykov att nöja sig med en romantisering av arbetarnas utsatthet. Men det blir så mycket mer sevärt när samtliga inblandade får vara människor av kött och blod, arbetare såväl som kriminella. De har alla krävande privatliv som skymtar i utkanten av detta ideologiskt färgade gisslandrama.

Cecilia Burman/TT

Themes
ICO