logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo
star Bookmark: Tag Tag Tag Tag Tag
Sweden

Kontinenten som varje generation ska förlora

KRÖNIKA | EUROPA.

Vi rodde febrilt, som galna, i den lilla viken.

Sommargrönskan stod som fängslade facklor, tätast inne i hjärtat

Vi paddlade hit och dit 

och besökte vid de olika vassarna avlägsna riken.

Den fjärde dikten i Sven Alfons ”Kvällskvartett” beskriver en alldaglig svensk sommardag: en roddtur, en vik, pojkarnas upptäcktsfärd genom labyrinten av vassruggar.

Så kommer poängen: Mamma ropar in till kvällsvard, vi förtöjer båten och springer hem till den trygga villan. Blickar bakåt mot den arkipelag vi lämnat:

Vi förlorade nästan allt, länder vi knappast ägde,

på vår orfiska reträtt till huset bak häcken

Dikten publicerades i Alfons samling ”Backspegel mot gryningen” 1949. Årtalet betyder allt. Sven Alfons (1918-1996) var 21 år gammal när andra världskriget lade Europa i ruiner. När han tio år senare såg tillbaka på sin ungdom måste han ha känt fantomsmärtorna från en plats, ett liv som inte längre fanns. Född 1918 hade han levt hela sitt liv i mellankrigstidens relativa frihet, öppenhet och demokratisering. Bara för att se allting bli pyrande aska:

Vi förlorade allt, länder vi knappast ägde

LÄS MER – Anna Hellgren: Den anständiga högerns sammanbrott 

Ett ödesval

I berättelsen om Europa möter vi motivet gång på gång. I ”Leoparden” berättar Giuseppe Tomasi de Lampedusa om aristokratin på Sicilien, som reduceras till dammiga antikviteter efter revolutionen 1860. I ”Världen av igår” berättar Stefan Zweig om sin uppväxt i Wien, mitt i den Centraleuropeiska högkulturen, under åren runt sekelskiftet, en glittrande, svindlande rik civilisation som maldes ner i skyttegravarnas gyttja.

Och i många skildringar av Förintelsen återkommer bilderna av ett händelsefattigt och harmoniskt judiskt stadsliv som mardrömslikt glider över i förföljelse och massmord.

Det är EU-val, det sägs vara ett ödesval om Europas framtid, och man undrar vilka berättelser som förenar oss. Här är mitt förslag: förlusten.

Förlusten, men också återerövringen. Jag minns festerna på Muf-lokalen i Karlskrona 1991, där fanns en skrovlig sten som någon huggit från Berlinmuren och tagit med sig och vi smekte den, tog i den, fylledansade med den i händerna till Ebba Gröns ”Die Mauer”, det låter patetiskt men så var det. De baltiska staterna blev fria, jag såg gymnasiegrabbar bränna Sovjetunionens flagga på det torg som senare bytte namn till Klaipedatorget för att hylla den litauiska kuststaden som blev Karlskronas vänort.

Vår idylliska avkrok

En sommar åkte jag med min mamma till Jugoslavien för att semestra i den underbara arkipelagen utanför Split. En annan sommar tågluffade jag till Polen, till Ungern och Tjeckoslovakien, överallt unga, euforiska människor, jag var ung, jag var mitt i ett pånyttfött Europa, orden ”ett pånyttfött Europa” är en floskel och jag unnar alla unga att någon gång få leva i den floskeln. 

För jag förlorade det, alltihop. Till Milosevic, till Orbán, till Kacsinsky, till byråkrater och soffpotatisar och wienerbrödsfascister och brexitörer och gula västar och abortmotståndare och klimatförnekare och ryssfjäskare och min egen svenska självgoda och naiva tro på att alla vill detsamma som jag.

Och så kanske det måste vara. Varje generation har ett Europa som den förlorar. För att vinna tillbaka det till nästa.

Under tiden bidar vi tiden, häruppe i vår idylliska avkrok, i huset bak häcken. Sörjer. Och drömmer.

Jens Liljestrand är biträdande kulturchef på Expressen.

All rights and copyright belongs to author:
Themes
ICO