logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo
star Bookmark: Tag Tag Tag Tag Tag
Sweden
An article was changed on the original website

Plötsligt faller allt på plats – jag hittar pusselbiten

UTDRAG | "BRÄNN ALLA MINA BREV". Jag är inte beredd och därför reagerar jag med ett dovt kroppsljud, som när man får ett oväntat slag i magen. Ett par av de personer som sitter närmast mig i läsesalen på Uppsala universitetsbibliotek lyfter blickarna från sina böcker och återgår snabbt. Jag har öppnat ett fotokuvert av den typ som fanns på 90-talet. Solnedgångsgult papper, Kodak-loggan uppe i hörnet och uppmaningen: ”Beställ de lyckade bilderna i större format!” Den översta bilden i högen är ett fotografi på Sven Stolpe just avliden. Han ligger i en säng, uppklädd efter döden i en vit skjorta med guldmanschetter. Han har händerna knäppta som i bön och håller i en stjälk vars rosa ros når ända upp till hans haka, som om han doftat på den och sedan somnat. Jag känner genast igen rummet, det är Sven Stolpes sovrum i Filipstad, bakom skymtar elementet som han brukade slå i med käppen. Jag känner igen gardinerna, och fönsterkarmen där han hade alla böcker. 

"Bränn alla mina brev" kommer ut på måndag.

Det vittnas ibland om att de döda får något rofyllt över sig – äntligen är plågan över. Men jag ser ingen ro. Han ser fortfarande ut som någon som sover oroligt.

Hans naglar skulle behöva klippas. 

Bibliotekarien blickar ner på fotografiet av en död äldre man i en säng och sedan ser hon på mig med något som jag uppfattar som ett lätt äckel, innan hon försvinner. Jag märker att de är irriterade på mig. Jag noterade det redan när jag ringde igår.

Jag tar fram min telefon och tar en bild på fotografiet. Jag skickar iväg den till min lillebror. Jag kan inte förklara det på annat sätt än att jag vill dela upplevelsen med någon. Jag tar en bild till. Ovanför mig hör jag hur någon harklar sig, det är bibliotekarien, hon står alldeles intill och tittar ner på mig och fotografiet. 

”Man får ta bilder för eget bruk på materialet här inne”, viskar hon. ”Men om du tänker publicera något så måste du anmäla det.”

Jag nickar. Bibliotekarien blickar ner på fotografiet av en död äldre man i en säng och sedan ser hon på mig med något som jag uppfattar som ett lätt äckel, innan hon försvinner. Jag märker att de är irriterade på mig. Jag noterade det redan när jag ringde igår. Jag presenterade mig, berättade att jag forskar på Sven Stolpe och jag hade hört att det eventuellt fanns papper ur hans liv sparade på universitetsbiblioteket. 

”Jo, här finns Sven Stolpes arkiv”, svarade en man i telefonen.

”Vad betyder det? Vad finns det i arkivet?”

”Ja, det är hans arkiv.”

Tystnad. 

”Jag förstår det”, sa jag. ”Men vad finns i arkivet? Finns det dagböcker och opublicerade anteckningar och liknande?”

”Ja, dagböcker, fickdagböcker, urklipp och brev. Hela förteckningen finns på nätet, så det enklaste är väl att du tittar där.”

”Men då kommer jag imorgon och tittar.”

Han skrattade till.

”Det är inte så enkelt. Man kan inte bara komma och ’titta’. Du måste anmäla dig, ansöka om ett lånekort och sedan beställa det du vill titta på ur arkivet, så plockar vi fram det.”

”Jag är särskilt intresserad av breven. De kan jag beställa fram och läsa?”

”Nej.”

”Varför inte?”

”Sven Stolpe skrev och bevarade över sjutusen brev. Vi kan inte plocka fram sjutusen brev, man kan inte göra så stora beställningar.” 

Jag kände mig fånigt upphetsad. Som en privatspanare som står på tröskeln till att upptäcka något avgörande och som inser att han är motarbetad. Det finns en hemlighet begravd bland alla papper och brev, men det ligger i någons intresse att jag inte ska lyckas. Som en trotshandling gick jag in på webben och beställde fram Sven Stolpes arkiv. I rutan för meddelanden skrev jag: ”Jag fick veta att jag inte kunde beställa fram hela Sven Stolpes arkiv, men det är alltså det jag ändå ber om. Ta upp alltihop. Så slipper ni springa i korridorerna.”

Den enda bilden på Sven Stolpe tillsammans med sin dotter och hennes tre söner. Alex Schulman sitter i soffan bredvid sin mor. Foto: PRIVAT

Och nu sitter jag här, omringad av kartong efter kartong som är fyllda med Sven Stolpes brev, mappar, lappar, anteckningar, foton, dagböcker, recensioner och artiklar, och överst i den första kartongen finns ett fotokuvert med bilden på morfar avliden. Det känns som en tanke, att fotot är placerat där som ett logiskt avslut, en pedagogisk förklaring till den som undersöker arkivet till varför den ständiga produktionen plötsligt upphörde.

Det är en man i ständig polemik, och den är underhållande när den handlar om kulturlivet, med kränkta författare och journalister som ryker ihop om saker som idag känns fullständigt meningslösa. Men det blir sorgligare ju närmare hans lynne kommer familjen.

Breven ligger i bokstavsordning, och jag vet inte vad jag letar efter, så jag börjar med det som verkar festligast. Läser hans brev till Astrid Lindgren. Hans korrespondens med Ingmar Bergman. Hans ursinniga brev till förre finans­ministern Gunnar Sträng – Stolpe är arg för någon ny skattelag som ska barskrapa honom fullständigt och Gunnar Sträng svarar hövligt och tillrättavisande. De infernaliska, hatiska breven till Eyvind Johnson. I brev efter brev gör han sig till fiende med nya människor. Människors handlingar är ”oförlåtliga” och ”ska sent glömmas” och hela tiden intyganden om att detta är sista gången de hörs. Det är en man i ständig polemik, och den är underhållande när den handlar om kulturlivet, med kränkta författare och journalister som ryker ihop om saker som idag känns fullständigt meningslösa. Men det blir sorgligare ju närmare hans lynne kommer familjen. Redan i det första brevet i samlingen, ett till hans mor från mitten av 20-talet, avslutar han relationen till henne för gott: ”Jag föreslår att vi lever åtskilda. Tänk icke på mig, ge mig ingenting och skriv inga fler brev.” De återupptar kontakten och hinner avsäga sig all bekantskap många gånger om genom åren innan mamman avlider. 

I en hel mapp finns korrespondensen med barnen. Här blandas brev av praktisk karaktär med rena uppgörelser. Det går inte att slita sig från en brevväxling med en av sönerna från slutet av 70-talet. Sven Stolpe har offentligt förlöjligat sin son, och denne har svarat i ett brev: 

Låt mig bara meddela följande: hade någon annan gjort detta, hade jag med mina bara händer slagit ihjäl honom. Jag har inte längre någon lust att sträcka ut några fler händer. Låt det vara tyst. Om ni inte låter det vara tyst och jag på nytt får höra ett enda litet ord som rör mig och min familj, så kommer jag att slåss för mitt liv. Brev från min far kommer hädanefter inte att öppnas. Hör jag era röster i telefonen kommer jag omedelbart att lägga på. Resten är tystnad. Läkande tystnad. 

Sven Stolpe svarar snabbt, och meddelar sin idé om att skriva en uppgörelsebok om sonen. 

Alla möten är efter ditt senaste brev otänkbara. Vi ses aldrig mer i detta livet. Jag kommer inte svara på annat sätt än genom en roman som ska heta ”en son”. I mitt arkiv som överlämnas till Uppsala universitetsbibliotek ingår alla dina hatbrev och också alla kvitton för dina skulder jag betalat. Och så ett definitivt farväl.

Genom breven kastas jag in i infekterade strider som varat under åratal. Det är som ett gift, det går inte att slita sig när jag väl börjat läsa. Varenda oförsonlig replik, vartenda vredesutbrott som bränner ännu en bro. Jag kan följa hur han långsamt bygger upp sin ensamhet. 

Karin Stolpe tillsammans med författarens mor, Lisette Schulman. Foto: PRIVAT

Breven till Karin är formella och handlar mest om praktiska saker. Framför allt om pengar. En ständig oro för att ekonomin inte ska gå ihop. Han förfäras över oförutsedda utgifter på gården, och är ständigt pessimistisk, hela tiden på ruinens brant. ”Detta klarar vi inte”, skriver han när han fått veta att ett tak måste bytas ut. ”Detta är slutet för vår ekonomi.” Sällan skriver han till henne om något personligt, han påbörjar inte breven med något annat än ”Karin”, och avslutar dem med ”Sven”. Inga ömhetsbevis över huvud taget. Men ett brev skiljer sig från de andra, daterat 1952. Stolpe har rest iväg för att arbeta med sin nya roman och skriver ett glödande brev till Karin, fyllt av tillförsikt: ”Jag tror att det äntligen har lossnat! Jag har skrivit bra hela gårdagen och hela dagen idag. Jag är så lycklig, och lättad. Inga demoner har visat sig – jag har inte tänkt på OL på hela dagen!”

Vem är OL?

Han var inte bara fienden – han var ärkefienden. Honom vars namn vi aldrig fick nämna på middagarna. Denna ömsesidiga avsky som tog sig så extrema former att det tedde sig obegripligt för alla utomstående.

Jag läser brevet igen. Försöker se om Karin har svarat, men hittar inget. I ett brev daterat fem år senare skriver Stolpe: ”Detta livet, ett evigt mörker. Jag ser heller ingen ljusning, eller det är fel: när jag ser en ljusning så kommer OL alltid tillbaka, i mina tankar och i mina mardrömmar.”

Jag hittar en fickalmanacka från 1950, där Sven antecknar att han varit på Stallmästaregården i samband med en disputation: ”Träffade OL med sedvanligt resultat: kris, apati, förtvivlans bön.”

Dessa mystiska initialer återkommer, i kasserade anteck­ningar, i brev till närstående. Under femtio års tid. En ständig demon i Stolpes tillvaro. OL har förstört hans liv.

Och plötsligt faller allt på plats. 

Jag är privatspanaren som äntligen får den avgörande pusselbiten.

Mannen som förstörde Sven Stolpes liv var ingen person som agerade i skuggorna. Han var känd, till och med mer känd än Sven Stolpe själv. 

Och fiendskapet med Sven Stolpe var ökänt.

Han var inte bara fienden – han var ärkefienden. 

Honom vars namn vi aldrig fick nämna på middagarna. 

Denna ömsesidiga avsky som tog sig så extrema former att det tedde sig obegripligt för alla utomstående. Att jag inte förstod att ett sådant hat inte kan vara sprunget ur ideologiska, politiska, eller religiösa meningsskillnader. Ett sådant hat bottnar i något allvarligare – det föds bara ur ett ultimat svek. 

Bibliotekarien kommer fram till min plats och viskar så att jag nästan inte hör henne. ”Vi stänger nu.” Jag tittar upp, ser mig omkring, det är tomt i salen. Vagnar från arkiven dras tillbaka till underjorden, ner till den gulnande pappersfriden. Alla som nyss satt intill mig, framåtlutade över dokument, är försvunna. Jag packar ihop min dator och min anteckningsbok.

”Hittade du det du sökte?”

”Ja”, svarar jag. ”Jag tror att min mormor hade en affär med Olof Lagercrantz.”

Alex Schulman är författare och kolumnist i Expressen. Texten är ett utdrag ur hans kommande roman, "Bränn alla brev".

Themes
ICO