De senaste veckorna har jag försökt parera min hemlöshet – den existentiella hemlösheten. Åtminstone tror jag att det är den som är felet. Alla går omkring i försommarvärmen och skrattar med stora öppna munnar, som inte alls ser ut som mörka grottor som öppnar sig mot trånga gångar och stinkande organ. Snarare en trevlig lund för fjärilar, eller ett rum för kyssar och… hallonsoda. Jag sneglar tvivlande. Är de så där glada på riktigt?