I sin nya bok skriver Rebecka Åhlund om hur det är att växa upp i skuggan av alkoholism, denna gång i romanform. Estetiken spretar, men berättelsen om hur barnets sår övergår i den vuxnas ärr är både modig och imponerande.
"Mitt enda sätt att leva är att alltid vara beredd på katastrofen. Försöka förutse den, besvärja ödet", skriver Rebecka Åhlund. Jag blir generad över att se min egen vansinniga kontrollhybris speglad, men också lättad att fler än jag skriver "en jävla bok om det", trots att skammen bultar i tinningen.
Rebecka Åhlunds bokjävel är på många sätt en uppföljare till ”Jag som var så rolig att dricka vin med”, den självbiografiska rapporten inifrån en alkoholmissbrukares uppgång och fall. Nutidslinjen i ”Någon måste vattna tomaterna” (kategoriserad som roman) ligger i ett efteråt, i nykterheten, återflytten till Sverige och nedräkningen till den dagen Åhlund blir äldre än vad hennes pappa blev. Han som inte vann kampen mot beroendet, eller inte ens kämpade. Han som avslutade sitt liv i en bil full med gas, medan hans barn bar en badring med Fred Flinta på till stranden.
