Cécile McLorin Salvants album ”Mélusine” är ambitiöst men blir aldrig pretentiöst, och är alls inte svårt. Tvärtom: här finns rikligt med attraktiva melodier, lekfullt susande på intrikat svängande slagverk.
När Cécile McLorin Salvant debuterade med albumet ”Cécile” 2010 var det med jazzstandards från första hälften av nittonhundratalet. Inte så originellt kan tyckas, men förutom det sällsynt säkra och snygga framförandet kunde man också notera en vilja att gå lite vid sidan av ”den amerikanska sångbokens” konventioner.
Denna strävan har varit fortsatt märkbar men det är först på förra årets ”Ghost song” och detta nya album som den 33-åriga vokalisten och låtskrivaren tagit steget fullt ut och placerat sig själv i en flerspråkig miljö som är lika mycket amerikansk jazzklubb och fransk chanson som europeisk kabaréscen och karibisk rytmik. Att det är en eklektism som speglar uppväxten i Miami, Florida, med en mor från Frankrike och far från Haiti, torde inte vara något långsökt antagande.
